Vad tycker du är viktigt för dina barn? [blogg]

Illustration av ett barn i tre åldrar

Jag har två barn. En son som är tio år och har adhd. En dotter som är fem år och har ett hetsigt humör. Som alla föräldrar vill jag så klart att det ska gå bra för mina barn. Men vad innebär bra? Vi vill att de ska lyckas i livet men vad innebär det? Vi vill att de ska må bra men hur kommer vi dit?

I och med min sons diagnos började jag tänka på vad jag egentligen tyckte var viktigt för mina barn. Att ha uttalat det hjälper mig att välja rätt i vardagen även när det innebär att jag måste göra något som känns besvärligt för stunden.

Så mycket är viktigt. Några exempel.

Jag vill ha en vardag med så få konflikter som möjligt. Ständiga konflikter sliter på relationen och utan en kärleksfull relation med mina barn kommer jag inte att nå dem när de är tio år och än mindre när de är femton. Att minska antalet konflikter är en utmaning med båda mina barn.  Sonen med adhd, inbyggd impulsivitet och hett temperament. Dottern som ofta exploderar i raseriutbrott. Jag försöker välja mina strider för att satsa på dem som verkligen räknas. Jag försöker hålla mig lugn och prata med mjuk röst. Ibland går det bra och ibland är det galet svårt.

Jag vill att mina barn har sunda vanor kring mat, sömn och rörelse. Det här har varit en utmaning med ett barn som har svårt att somna på kvällarna och ett annat som skriker att hon är trött i fötterna redan vid postlådan.  Mina ambitioner för hur min dotter ska röra på sig i vardagen är betydligt högre än vad hon är intresserad av. Jag anmäler henne till barngympan och hon slutar efter två gånger. Jag tar med henne ut på cykeltur (jag går och hon cyklar) och hon bryter ihop efter 200 meter. Jag får skala ner. Vi går fram och tillbaka till förskolan två gånger i veckan när jag jobbar hemifrån. Vi åker till skogen och går korta promenader med många stopp för att klättra på stenar. Vi tränar hemma i hallen där hon byter om och gör ett par övningar medan jag kör igenom mitt pass. Vi pratar om att nästa sommar kanske vi kan ta en cykeltur tillsammans. Att vi nästa vår kan åka till fjällen och gå tillsammans (”ska vi BARA GÅ mamma?!”)

Jag vill att mina barn ska förstå att för att få något behöver man ge något. Jag vill att de ska förstå att livet är fullt av motgångar och att det får man lära sig att hantera. Jag vill att de ska vara beredda att anstränga sig för att uppnå något de vill ha. Att de ska få uppleva glädjen i att gjort en annan människa glad. Och att de ska bry sig om värden som är större än dem själva.

Det här är svårt med båda barnen. Sonen som har ett smalt intresseområde och dottern som gärna vill ge upp vid minsta motgång. Jag försöker prata om vad de gör istället för vad de är. ”Vad länge du jobbat med den där teckningen!” istället för ”vad duktig du är”. Hela tiden uppmuntra ansträngningen och inte bara resultatet. Jag frågar ”vad händer när man övar på något?” och får äntligen svaret ”man blir bättre”. Vi pratar om hur man gör för att vara en bra kompis och att alla får vara olika. Att ibland gör man fel och då får man säga förlåt. Och att det även gäller mig –  så jag säger förlåt när jag behandlat dem orättvist.

Och jag vill tro att mina ansträngningar leder i min värderade riktning för barnen. Att jag ger dem förutsättningar att växa upp till individer som förstår att den enda person de kan ändra på är sig själv. Att de får känna alla möjliga känslor men att de ändå kan fortsätta göra det som är viktigt. Jag vill tro att de får med sig några goda vanor som gör att de kommer må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vad tycker du är viktigt för dina barn?

Äg utmaningen att nöta på i vardagen!

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Ett steg närmare mina mål [blogg]

Idag kom vi hem från en helgs campande i regnet. Det ösregnade verkligen i flera dagar. Barnen hade inget problem alls med att det regnade. Lika glada ändå att vara på camping. Husvagnen förvandlades till ett väldigt stort torkskåp och det hela gick rätt bra. Vi kom hem idag och packade ur kläder, mat och grejor.  Hur som helst så fanns det en massa skäl till varför jag inte skulle ut och springa den här kvällen. Kände mig lite trött och soffan såg väldigt ensam ut.

Jag gillar att sätta upp mål för mig själv.  Och ett mål som har hängt med under året är att träna 4 pass i veckan. Som träning räknas inte kvällspromenaderna med hundarna. De är som att borsta tänderna och man sätter ju inte mål för det. Och nu saknade jag ett pass, så jag drog på mig träningskläderna.

Det som fick ut mig var tanken på att även en långsam runda är bättre än ingen runda alls.

Den bästa träningen är ju den som blir av! Eftersom jag är en rätt risig löpare så brukar jag lyssna på poddar och ljudböcker när jag springer. Det är för att distrahera mig själv från mina egna tunga andetag och tankar om att antingen dö eller vila. Den här gången lyssnade jag på Framgångspodden med Alexander Pärleros som intervjuade Kalle Zackari Wahlström (du vet ”Gympaläraren” från SVT). Vilken fullträff! Han tränar mycket av den enkla anledningen att kroppen är gjord för att röra på sig och i dagens samhälle så ingår inte så mycket rörelse därför måste man träna. Han har inte fokus på att bli bättre utan bara på att anstränga kroppen varje dag. Och dissade det här med motivation också. Att vänta på att man ska vara motiverad. Fatta ett beslut om börja träna istället. Och keep it simple. Kalles tips var att börja med cirkelträning hemma: fem armhävningar, tio situps och femton benböj i tio varv så fort man kan. Och så har man börjat träna. Bara att göra, oavsett om man är motiverad eller inte.

Och jag tänker att så är det med allt som är viktigt för oss. Vi kan söka inspiration och kunskap för att lära oss hur vi ska göra men till slut finns det ingen återvändo. Det är bara att sätta igång. Men man kan ju göra som Kalle, börja enkelt. Du vet det därom att även en tusenmilaresa börjar med ett steg. Och det är ju en inspirerande tanke att om jag bara tar ett steg i rätt riktning så är jag på väg mot mitt mål.

Så nu är jag på väg med mitt företagande. Ett steg i taget. Idag har jag skickat iväg några e-böcker och berättat på fejjan och Linkedin att jag ska hålla fem föredrag den här hösten. Två är bokade och tre återstår att boka in för dem som vill ha en inspirationskick för ett gott samarbete mellan hem och skola. Jag har också beställt en bok som jag har stora förhoppningar på  🙂

Imorgon blir det något steg till.

Har du tagit något steg mot ditt mål på sistone? Eller kanske första frågan är, vad är dina mål? De flesta av oss har nämligen inte klart för oss vart vi är på väg, men det får bli ett resonemang för en annan gång.

 

Ha det fint!

 

Ps. Vill du ha inspiration att bli ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

Varför är det så svårt att fira framgångar?[blogg]

Jag antar att vi alla vill vara framgångsrika i det vi gör, oavsett vad vi gör. Det kan vara något på jobbet, i hemmet, i föreningslivet eller träningen. Ofta sätter vi igång något större eller mindre projekt inom de här områdena och så jobbar vi på med det. Vi målar om huset, gör något med barnen, anmäler oss och genomför ett lopp eller klarar något som var svårt på jobbet.

Men vad gör vi sedan? När loppet är sprunget, huset målat och uppgiften på jobbet avklarad? Ja om du gör som jag så går du vidare på nästa uppgift. Sätter igång nya projekt och jobbar på med det.

Jag hör mig själv säga ofta ”det här borde vi fira!”.  Men allt som oftast så blir det inget firande alls. Vad kommer det sig egentligen? Är det inte viktigt att fira sina framgångar? För om det kändes angeläget skulle jag inte göra det oftare då? Eller är det så att vägen dit är viktigare och när vi väl kommer fram så känns det gammalt och färdigt. Inget att lägga tid på då. Nya saker hägrar.  Eller är det så att det vi gör inte riktigt duger. Att vi borde ha gjort lite mer, lite fler och lite bättre?

Men ibland måste vi vända oss om och se vad vi faktiskt har åstadkommit. Uppskatta det som gjorts och inte bara fokusera på det som återstår. För det återstår alltid saker. Tack och lov för det, tänk vad hemskt om man blev klar. De gånger som jag firat bäst har varit när jag och mina kollegor har vältrat oss i våra framgångar tillsammans. Antar att jag är en lagspelare. Jag gillar det där med att jobba tillsammans mot gemensamma mål. Och ska jag glädjas åt framgångar så vill jag göra det tillsammans med  resten av gänget.

Hur gör du, firar du dina framgångar? Hur i så fall? Eller varför inte?

Ha en fin helg!

JiLL

Ps. Snart kommer mitt nyhetsbrev Äg! Prenumerera gärna!

p