Nej! Hundträningen gjorde mig till en bättre förälder [blogg]

Jill Nyqvist, föredrag om adhd

När min son var mellan ett och två år var han hyperaktiv deluxe. I mitt huvud kallade jag honom search and destroy. Hela vårt hem började en meter upp. Lådorna i köket gapade tomma, vardagsrumsbordet var  kalt och blomkrukorna var bortplockade. Han klättrade, rev och slet i allt. Det var vår vardag och även om jag  var galet trött så reflekterade jag inte så mycket över det.

Under den här perioden så skaffade jag en valp. Vi hade hund sedan tidigare men den här hunden började jag träna på ett nytt sätt. Jag lärde mig att bara jobba med positiv förstärkning. Om hunden gjorde rätt fick den belöning (lek, godis, springa efter boll osv) och gjorde den fel hände inget. Ingen bestraffning, ingen belöning. Om den gjorde fel fler än en gång så gjorde jag övningen lättare så att hunden skulle lyckas och få belöning. Om det inte räckte ändrade jag något i miljön för att övningen skulle lyckas. Kanske tränade vi för nära andra hundar  så att det blev för mycket störning, för svårt just då.

Jag märkte att den här typen av träning verkligen var min grej! För det första var den galet effektiv. Hunden lärde sig snabbt. Och för det andra så fanns det så mycket positiv energi i träningen. Jag letade inte fel, jag letade rätt och det gav mig glädje att få ge så många belöningar. Fullt fokus på det som fungerade!

Sedan åkte jag hem och ropade nej åt min son. Nej inte så, nej den är farlig, nej den är inte för barn. Nej, nej, nej. För det hände saker hela tiden. Och nej är ju ett så praktiskt ord. För ofta när vi vuxna säger det till barn så betyder det: Upphör med det du håller på med och välj ett beteende som jag tycker är acceptabelt.

Men min son kom inte på något annat alls. Om han stod och slog på fönstret så var det ju precis det han ville göra då. Att jag sa nej hade ingen större effekt.

Jag kände att bara uppmärksamma det som är dåligt gjorde något med mitt humör. Det blev sämre. Och det gav ingen energi alls. Och jag minns att jag tänkte – vad gör det med ett barn att få höra att man gör fel hela tiden? Jag hade ju hört att för varje negativ återkoppling så behövs fem positiva för att väga upp det. Så känsliga är vi människor för kritik. I den takt jag sprutade ur mig nej räckte inte dygnet till att säga fem positiva saker för varje nej…

Mitt eget beteende skavde i mig. Det var inte jag. Det var inte den typ av mamma jag ville vara. Eller ens den typ av människa.

Jag bestämde mig för att börja säga ja och börja säga vad jag ville att han skulle göra istället för vad han inte skulle göra. Det var då jag upptäckte det… Vad bra jag var på att säga nej. Det kom så naturligt och inte svårt alls. Att däremot leverera ett alternativ var galet svårt. Och jag siktade inte högt. Istället för att säga ”gå inte dit!” sa jag ”kom hit”. Istället för att säga ”spill inte mjölken” sa jag ”håll i glaset med båda händerna”. Och det var ändå så svårt att tvätta bort nejet. Men övning ger färdighet och jag märkte att det gav bättre effekt. Jag gav min son en idé om vad han skulle  göra istället för vad han inte skulle göra. Dessutom blev jag en mamma som pratade om andra saker än enbart tillrättavisningar.

Jag kände hur det lättade mentalt. Jag blev mer nöjd med mig själv som förälder för att jag agerade efter mina värderingar. Även om jag fortfarande gjorde fel så gjorde jag ändå fler rätt och det gjorde stor skillnad.

Idag kan jag undra hur hade vårt liv blivit om jag inte gått den där kursen med hunden. Om jag fastnat i den negativa spiral jag var i där den ena dåligheten ledde till den andra. Hur hade det påverkat min son och vår relation?

Tänk vilken kraft det finns i ord! Och i att bestämma sig för att det är jag som har problemet. Inte mitt barn.

 

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig bums till nyhetsbrevet Funka med adhd.

Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

Jag säger det till dig nu … [blogg]

Igår åkte jag till Stockholm för att vara med på en dag med föreläsningar på det första eventet i Sverige för Global Woman Club. Jag hade förberett mig dålig som vanligt. Skulle egentligen åkt med en kompis men hon blev sjuk så jag bestämde mig för att åka ensam.

Ersättningsbussar på en sträcka gjorde att jag inte kunde ta tåget hela vägen för då hann jag inte till Berns i tid. Det började kl 9. Ville inte köra hela vägen till Stockholm så jag parkerade i Uppsala och tog tåget därifrån. (Detta planerade jag halv tre på natten när jag vaknade och insåg att jag absolut INTE ville in och försöka parkera i Sthlm city.) När klockan  ringde 05.30 var jag trött som en sten och undrade  verkligen vad jag höll på med.. Varför i all världen skulle jag åka iväg  i gryningen en lördagsmorgon?!

Gick så klart fel på vägen till Berns också men hittade så småningom dit och till rätt lokal.

Under dagen presenterade en rad entreprenörer sina berättelser. Kvinnor från  olika delar av världen som har hittat sin passion och börjat jobba i den riktningen. En del hade börjat med riktigt usla förutsättningar vilket påminde mig om vad otroligt priviligerad jag är. Kvinnorna delade med sig av sina lärdomar, kunskaper och inte minst – sin entusiasm.  Jag träffade många intressanta människor under dagen. Jag knöt nya kontakter och fick nya insikter. På det hela taget en mycket givande dag! Gick därifrån till tåget vid 18.30. Var hemma vid 21.30. Väldigt trött och mycket inspirerad.

 

Några reflektioner så här dagen efter:

  1. Vilken tur att jag inte stannade kvar hemma i sängen. För ofta måste man ge energi för att få energi. Satsa och ge sig iväg för att komma hem påfylld.
  2. Jag ska göra en ljudbok av Hur får man det att funka? Inspiration för föräldrar och pedagoger. Då blir den tillgänglig för fler och jag tror att jag kan fixa produktionen hemma. Nu har jag bra kontakter för att göra den tillgänglig på Storytel osv.
  3. Jag ska ringa 20 skolor och erbjuda mitt föredrag ”Väl fungerande vardag med barn med adhd” och ”Väl fungerande samarbete mellan hem och skola” . De har ju ingen aning om att jag kan hjälpa till så det behöver jag ju berätta. Det här känns galet läskigt men jag ska ”Break the zero” (göra något för första gången) och när jag har ringt 20 samtal så kan det ju omöjligt vara lika jobbigt längre. Och nu har jag dessutom sagt det till dig så nu måste jag ju göra det. Alltid bra med lite press!
  4. Jag är bättre på att nätverka än jag visste om. Det är ju galet intressant att prata med människor med olika bakgrunder och kompetenser!
  5. Och nästa gång ska jag planera resan lite tidigare än 02.30… Vad är det med mig och resor?! Fattar inte att det ska vara så svårt…

Sammanfattningsvis så kommer jag att röra mig utanför min egen komfortzon den närmaste tiden. Och det känns ju inspirerande så här från soffan. Jag kommer inte att känna riktigt lika när jag ska slå numret till den första skolan.. Men det blir på torsdag. Galet långt dit. Inget att oroa sig för än.

Kommer du att utmana din komfortzon framöver? Tycker du ens att det är viktigt?

Ha det fint, oavsett vilken zon du befinner dig i!

Jill

Ps. Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Välkommen till nyhetsbrevet Äg!

Eller lite tankar om hur man får vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd!

Sorgen över adhd:n [blogg]

Min son var fem år när han fick diagnosen adhd. Då hade jag jobbat med olika strategier och metoder i fler år för att få en vardag som fungerande. Jag hade ändrat mitt sätt att bemöta honom, jag hade ändrat hur jag förberedde honom för olika situationer och jag hade fattat beslut om vilken typ av förälder jag ville vara.

Så när dagen kom då jag fick beskedet om att han hade adhd så borde det inte ha varit någon som helst överraskning. Det borde ha varit en bekräftelse på det jag redan visste.

Men det var det inte.

Det kom ändå som en överraskning. Och jag minns att jag var tveksam till att barnpsykologens bedömning verkligen stämde. Hon hade ju inte sett min son i alla de situationer som jag hade gjort. Och en del av dem fungerande ju väldigt bra. Om hon hade sett honom då skulle hon ha kommit fram till en annan slutsats då?

För det jag ville att utredningen skulle visa det var ju att han hade lite mycket energi nu men att det skulle växa bort. Typ.

Diagnosen var en stor sorg för mig. En sorg över att veta att mitt barn alltid skulle ha det lite svårare än andra barn. Att det som var enkla vardagsgrejor för andra skulle vara svårt för mitt barn. Det vill ju ingen förälder för sitt barn. Även om jag rent intellektuellt förstod att diagnosen var fullt rimlig så kunde jag först inte ta in det känslomässigt. Hjärnan och hjärtat var inte i synk.

Till sist fick jag sätta ner foten mot mig själv. Jag insåg att bara för att beskedet inte var det jag ville ha så betydde det inte att det inte var sant. Jag förstod också att jag inte skulle hjälpa honom det allra minsta genom att förneka tingens tillstånd. Jag var hans mamma och jag skulle hjälpa honom så gott jag kunde och då behövde jag acceptera det här.

Jag tänkte att jag ska äga det här problemet för om jag gör det så äger jag också lösningen. Jag fattade två beslut:

  1. Jag ska göra vad jag kan för att han ska få tillgång till sina styrkor.
  2. Diagnosen får inte användas som en ursäkt för dåligt beteende.

Att landa i detta och att sätta upp de två målen gav mig en riktning framåt. Jag greppade situationen och började påverka där jag kunde. Och när jag gjorde det så visade det sig att det var många fler situationer jag kunde bidra i än vad jag först förstått. Den känslan gav kraft och energi att fortsätta även när det var tungt.

 

Många hälsningar!
Jill

 

Ps 1. Vill du ha ett inspirerande föredrag om ett gott samarbete mellan skolan och hemmet? Eller en väl fungerande vardag med barn med adhd?
Hör av dig! jill@explain.se eller ring gärna 070-799 82 29

 

Ps 2. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Eller vill du få inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

 

Medledarskap i förändring [webbkurs]

Medledarskap i förändring – ge dina medarbetare verktygen för att leda sig
själv i förändring och du kommer att lyckas bättre att lotsa din arbetsgrupp mot uppsatta mål. Det här är en kurs som passar dig som vill jobba med att använda och utveckla medarbetares styrkor. Du vill ge varje individ möjlighet att utvecklas i sin roll och tror att en ökad insikt om hur vi människor reagerar på förändring gör skillnad för hur väl vi kan leda oss själva. Kursen kan användas av en hel arbetsgrupp eller några individer. Du bestämmer!

En del av innehållet:

  • Förändringstrappan – en guide till dina reaktioner
  • Förändringsresan – vilka faser går i genom i en förändring?
  • Anställningsavtalet – de här skyldigheterna har du om du skrivit på ett avtal
  • Hur du kommunicerar bäst med dina kollegor och ger bra feedback
  • Varför  är det så svårt att ändra beteende och en guide till vad du kan göra åt det.

 

Kursen kommer under hösten. Anmäl intresse genom att maila jill@explain.se  Ditt mail är inte bindande utan innebär att du kommer att få information om kursen när den är tillgänglig.

 

Mamma! Jag hatar dig! [blogg]

Jag har en son som har adhd. Han är nio år och han är fantastisk. Vi har gjort en lång resa han och jag. Mött många utmaningar för att få en väl fungerande vardag. Vad det nu är. Antar att det är subjektivt. Kan mycket väl vara så att vår väl fungerande vardag är ett kaos för någon annan, vad vet jag. Hursomhelst så har jag lärt mig mycket av honom och av de situationer vi hamnat i under de här åren. Det har varit svårt ibland men det är en resa jag inte skulle ha velat vara utan.

Nu har han börjat skolan.  Innan var han superpeppad att börja skolan. Längtade till fyran vilket kändes fantastiskt. Inte självklart att han skulle ha känt så. Jag är mycket tacksam för det stöd och det bemötande skolan givit honom. Det har resulterat  i att han inte bara når kunskapsmålen utan också trivs i skolan.

Härom morgonen var han trött. Först var det jobbigt att gå upp. Sedan var det omöjligt att borsta tänderna. Och så ville han inte cykla som han brukar utan ha skjuts.

Varje krav gav ett utbrott  från han sida med kastade saker och svärord. Jag håller mig lugn. Tar honom varsamt i armen och leder honom  dit han ska. Servar med kläder. Guidar till toan. Till sist, när han inte får skjuts till skolan skriker han: Mamma, jag hatar dig! Jag cyklar till skolan varje JÄVLA dag, varför får jag inte skjuts idag!!!

Jag ser lugnt på honom och säger att det är nyttigt för kroppen att röra på sig. Men vi kan gå tillsammans. Jag följer dig till skolan. Jag ser hans ansikte mjukna. Han muttrar okej. Vi klär på oss. Jag hjälper honom med jackan.

Sedan går vi tillsammans till skolan. Han berättar om vilka lektioner han hoppas på idag. Och att i NTA så ska de få göra kemi. Han tycker att det verkar spännande. Vi pratar om att han går på mellanstadiet nu, sedan blir det högstadiet och sedan gymnasiet. Därefter högskola. Han vill lära sig om datorer och programmering.

Ett fantastiskt samtal.

Vi skiljs åt vid skolan där han får peka ut sin dörr in till fyran. Glad och lätt till sinnet lämnar han mig med ryggsäck och guppande lockar.

Jag tänker att jag är tacksam.

/Jill

Ps 1.Hur har du det i vardagen? Om du kämpar på så är du inte ensam. Vi är många föräldrar som gör vårt bästa för att få allt att funka. Vi kan inspirera varandra och lära av andra.  Jag har spelat in vår historia: Se ett klipp här. Klicka på watch promo.

 

Ps 2. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Prenumerera på nyhetsbrevet Funka med adhd!

 

Jobbigt med alla val? Det finns ett trick! [blogg]

Vi lever i ett samhälle där vi kan välja nästan allt utom våra föräldrar.  (I alla fall inte än.)  Alltifrån vem som ska besiktiga vår bil, transportera vårt näthandlade paket (varför?!) till viktiga saker som val av utbildning, skola och partner. Alla de här valen belastar oss.  Kanske ibland så mycket att vi inte har energi kvar till de val som faktiskt räknas. De som är viktiga på riktigt.

Vår hjärna är inte alls byggd för det här. Den vill ju helst att vi gör som vi brukar.  Jag har hört någonstans att 98 % av det vi gör på en dag är en vana. Om det är så låter det galet trist men det är möjligt att det stämmer.  Jag har insett att jag väljer aktivt att inte välja i flera sammanhang:

  • Jag går samma promenader med hundarna varje kväll. Ett fåtal vägar och alltid åt samma håll.
  • Jag väljer bort att vara planeringsgeneral när tjejgänget ska träffas. Jag säger ja till vad de än föreslår bara jag får träffa dem och inte behöva välja.
  • Jag äter samma frukost varje dag.
  • Jag har en träningskompis som planerar våra gympass. Allt jag behöver göra är att komma dit och göra jobbet. Inte välja övningar.

Så skönt att slippa påverka just detta. Men ibland måste jag välja fast jag inte vill och då har jag ofta grava väljsvårigheter.

  • Bestämma mat på restaurang. Svårt!
  • Bestämma och planera resmål på semestern. Galet svårt.
  • Välja tågtider till tjänsteresorna. Usch! Görs i sista stund med kniven på strupen.

Ja du fattar.

Men vissa val är mycket enklare att göra. De passerar selleritestet! För en del val kan vi förenkla. Tricket är att ha koll på sin värderade riktning. Vad är viktigt för mig i livet? Det kan vara inom föräldraskap, hälsa, vänskap, arbete, relationer, intressen och så vidare. Det är inte alltid vi har koll på eller har formulerat vad vi tycker är viktigt på riktigt. Ofta rullar livet på och det känns som om det sker helt av sig själv. Måndag blir fredag. Morgon blir kväll. Jobba, hämta barn, äta, sova.

Om du stannar upp och funderar på vad dina värderingar är så kan de fungera som vägledare för många val. Plötsligt är det en massa val som inte passar in och kan lättare väljas bort. Om jag tar mig själv som exempel. Jag tycker att det är viktigt att ta hand om min hälsa eftersom det är en viktig grund för att kunna vara sitt bästa jag. Utifrån det så är vissa val enkla att göra: Skapa tid för träning, skapa tid för promenader, skapa tid för reflektion, prioritera sömn. All den tid jag lägger på sådant här hade jag kunna välja att göra andra saker på. Men jag tänker som på flyget: Hjälp dig själv till en syrgasmask innan du hjälper ditt barn. Jag tänker att ju mer jag är i balans desto bättre klarar jag av min andra värderade riktning: att vara en förälder som försöker skapa goda förutsättningar för barnen att få tillgång till sina styrkor.

Det innebär inte att det alltid är lätt att följa min värderade riktning eller att jag alltid lyckas. Det innebär bara att det är lättare än om jag inte skulle ha inventerat och konstaterat vad som är viktigt för mig.

Har du koll på vad som är viktigt för dig? Det måste definieras utifrån en genuin känsla för vad som är viktigt för just dig. Det funkar inte att ta över någon annans värderingar. Eller ärva in samhällets värderingar. Då kommer det att skava.

Ha det fint!

Jill

Ps 1. Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg! Startar i september.

Ps 2.Termen selleritestet kommer från en fantastisk bok som heter Start with why av Simon Sinek. Tesen är att ett varumärke måste klara selleritestet. Det innebär att om ditt varumärke står för att äta hälsosamt och man  tittar ner i din varukorg och ser kakor, läsk, färdiglagad mat och så vidare så blir det svårt att förstå att du står för att äta hälsosamt. Men om man tittar ner i din varukorg och ser broccoli, selleri och soyamjölk så kommer man direkt se att vad du står för. Det vill säga att det är viktigt att företag lever upp till vad de säger är viktigt. Och det gäller ju inte bara företag. Det gäller ju oss också.

Kolla på Simon Sinek! Den här videon har visats över 33 miljoner gånger. Se den du också!

 

Simon Sinek: How great leaders inspire action

Jag har prioriterat och valt bort. Och vad hände då? [blogg]

Jag får ofta frågan hur jag hinner med allting. Är jag någon form av superwoman? Haha knappast, få av oss som har förmånen att få vara en riktig superhjälte 🙂 Tiden är ju väldigt demokratisk. Vi har alla 24 timmar oavsett vem vi är eller vad vi gör. Ofta känner jag att tiden må räcka till men min energi räcker inte till mer. Mitt huvud är trött. Orkar inte tänka mer. Så då gör jag inte mer. Jag har märkt (det här är nog ett ålderstecken men säg det inte till mig) att jag faktiskt behöver hushålla med min energi. Förr kunde jag köra på, planera in aktiviteter på dygnets alla timmar och det funkade.

Men nu känner jag alltså att jag blir trött och behöver vila. Återhämtning. Något som ger mig hjärnvila är kvällspromenaderna med hundarna. Jag går ut trött i knopp och kropp och kommer hem med ny energi. Ska visserligen sova då men det är ändå skönt att få gå ur stress och press ur kroppen varje kväll. Därför är hundarna en viktig friskfaktor. De gör att jag kommer ut i alla väder trots att soffan ser ensam ut och ropar efter mitt sällskap.

Men i år har jag också gjort en del aktiva prioriteringar för att få loss mer tid och energi. Det kändes väldigt skönt att fatta beslut om att avstå något och faktiskt vara nöjd med det. För att få ork och tid att bygga upp mitt entreprenörskap så har JAG AB fattat följande beslut:

  1. Dra ner på det ideella engagemanget. Jag var ordförande för en hundklubb och jag satt i styrelsen för en intresseförening. Jag avstod ordförandeskapet och intresseföreningen är inte aktuell längre.
  2. Jag ska inte tävla med mina hundar. Tävlingar är roliga och innebär krav på träning vilket också är roligt. Men just nu tar det mer energi än vad jag har. Så paus på det!
  3. Gå ner på deltid på mitt dagjobb för att få loss arbetstid på veckodagar. Det krävdes en tjänstledighet och jag är mycket tacksam att jag fick den möjligheten.
  4. Välja att träna, gå med hundarna och umgås med vänner före att städa huset. Vårt hem är ett slagfält. Och det få vara så ibland. Jag är bättre än mitt hem.
  5. Aktivt välja att inte ha dåligt samvete över sådant jag prioriterar bort, t ex trädgården. Jag väljer att acceptera att det inte är tillräckligt viktigt för mig och då får ambitionen vara därefter.

 

Och vad skönt det känns! Och vad hände? Grannarna har inte demonstrerat med plakat för att mina rabatter är orensade, inte en enda tävlingsarrangör har ringt upp och frågat varför jag inte är där och tävlar med hundarna, på jobbet får jag glada tillrop över min satsning, ingen har vägrat besöka oss pga stökig hall och hundklubben rullar på utmärkt utan min medverkan.  Ibland får man påminna sig själv om att inte överdriva sin egen betydelse. Det går att avstå saker och inga katastrofer verkar följa av det.

Sjukt skönt!

Hur har du det med dina prioriteringar? Berätta gärna! Det här är ett område där det behövs inspiration!

 

Ha det fint

Jill

Ps. Vill du ha inspiration för att vara den bästa versionen av dig själv? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!  Startar i september!