Känner du att tiden springer ifrån dig? [blogg]

Nyhet! Ljudblogg! Vill du hellre lyssna på blogginlägget? Gör det här!

 

Hjärnan och tiden. Hur många gånger har jag sagt att ”tänk, det känns som om det bara finns måndagar och fredagar”. Det jag har menat då är att veckan går så fort att jag inte riktigt märker dagarna där emellan. Och det är ju livet, det där som händer där emellan.

 

”Livet är inte de dagar som gått utan de dagar du minns. ”

 

Men nog uppfattar vi tiden annorlunda som vuxna jämfört med barn? Ett sommarlov var en livstid när jag var liten. Nu går en sommar relativt fort förbi. Det har jag funderat över, hur vi uppfattar tid. Ibland går en helg väldigt fort och ibland känns det som jag varit ledig en hel vecka trots att det bara var två dagar.

Hjärnan och tid

Att vi uppfattar tid så olika beror på hur hjärnan fungerar. Vill du leva ett liv där du känner av att varje dygn  alltid har 24 timmar?  I så fall ska du göra många nya saker. Utsätta dig för sådant som känns svårt, utmanande och utvecklande. För då vaknar hjärnan till och registrerar det nya du gör eftersom du kan ha nytta av det längre fram. När vi gör nya saker så skapas nya spår i hjärnan. Ju fler gånger vi gör beteendet desto djupare spår.

När vi  gör samma saker på jobbet, åker samma väg, äter samma middagar, lämnar och hämtar barn på samma ställe, umgås med samma människor så trivs vår hjärna. Den gillar upprepning eftersom det spar energi. Och för att effektivisera alla intryck och ageranden så buntar hjärnan ihop dem och lägger ingen större energi på att minnas dem. Och då upplever vi att tiden går fort.

Älska vardagar

Jag har egentligen inte känt mig stressad över att tiden går fort.  Det här kanske låter lite präktigt men faktum är att jag gillar vardagar. Jag har ju fyllt dem med saker jag tycker om, inte jämt och till hundra procent men det är tillräckligt bra. Jag längtar inte till helgen eller till semestern för att det livet är mycket bättre än måndag-fredagslivet.

För om tiden ändå känns som om den går fort så vet jag i alla fall att jag har aktivt valt de viktiga delarna i mitt liv. Och det gör att jag för det mesta känner mig nöjd även när livet känns slitsamt, när motgångar kommer, när jag blir osäker och när jag gör fel.  Att sträva efter att vara lycklig hela tiden är inte meningsfullt. Vi funkar inte så. Vi behöver kontraster: lycka-sorg, frustration-flow, tidspress-återhämtning. Därför behöver vardagen få gå upp och ner. Ups and downs.  Det är som det ska vara. Så låt det vara. [Fem skäl till varför du ska vara tacksam]

 

Tills vi hörs igen – ut och äg din vardag!

 

Ps. För mig gärna på instagram! jill_nyqvist . Välkommen till nyhetsbrevet Äg! Inspiration för att vara ditt bästa jag!

Femåring med större värdighet än jag [blogg]

Äg problemet så äger du lösningen

Idag börjar ett nytt år. En härlig känsla tycker jag!  Ett nytt år innebär en möjlighet att göra upp nya planer. Känns fräscht på något vis. Det är ju också ett läge att summera erfarenheter, lära och gå vidare. Jag brukar inte göra årsbokslut för egen del men jag tänker att det är en bra idé! Kanske skulle testa i år!

Ett par veckor innan jul blev jag  helt oväntat sjuk. Jag var ute och sprang på lördagen och det kändes som vanligt. På söndagen började jag känna mig risig och på måndagen var jag helt däckad. Hög feber och hosta. Några dagar sedan insjuknade femåringen också med samma symptom. Jag låg utslagen i sängen under två täcken ömsom frysande och ömsom svettandes. Dottern som hade högre feber pysslade, ritade och kollade lite på Ipaden. Vad är det med barn och feber? De verkar ha någon feber-superkraft! Sammantaget kan jag bara konstatera att hon har tagit hela sjukdomsförloppet med betydligt större värdighet än jag.  Barn, vilka kämpar de är!

Att vara sjuk påminner om hur bra man mår när man är frisk!

Hurra för medicin!

Efter att ha hostat sönder ett muskelfäste vid revbenen och haft feber i sju dagar bokade jag en gemensam tid för mig och dottern. Det var ett stort steg för jag är ALDRIG så här sjuk. Jag har inte ätit antibiotika på tjugo år. Kort sagt så händer det här inte mig. När vi hasade ut i bilen och åkte till vårdcentralen så tänkte jag att det skulle bli svårt att beskriva alla symptom för egen del. Lättare att beskriva dotterns. Haha eller inte! När vi väl satt där och den vänliga läkaren bad mig berätta hur jag mådde så kom hela storyn utan problem. Inklu alla snoriga detaljer.

Besöket slutade med besked om allt för hög sänka för mig och dottern så vi fick antibiotika båda två. Efter ett par dag med medicin började mina krafter återvända igen. Hurra för medicin! Otroligt att man glömmer hur pigg man ska vara när man varit sjuk några dagar. Muskelfästet skulle dock ta 4-5 veckor att läka.

En påminnelse inför nya året

Sammantaget tänker jag att det här var en snabb övning i ödmjukhet som livet gav mig och som jag tar med mig in på det nya året 2018. Ödmjukhet och tacksamhet för hur bra jag har det, hur väl min kropp fungerar och hur god min allmänna hälsa är. Jag ska bli bättre på att uppskatta just min hälsa, för utan den vad har man då?

En släng av influensa är jobbig men den går ju över. Inget att beklaga sig över egentligen så även om jag är lite skakig fortfarande och inte i toppform så känns det som en riktigt bra start på 2018! Ett år som kommer att innebär stora förändring för min del. Ett år som kommer att kräva att jag tar mig ur min komfortzon om och om igen. Jag spår att det kommer att bli både läskigt och lärorikt.

Och jag hoppas att du vill följa med på resan!

Gott nytt år!

 

Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Välkommen till kunskapsbrevet Äg!

På dina villkor! [blogg]

hypersensitiv

Jag har en dotter som är fem år, Olivia. Om min son var hyperaktiv i den åldern (adhd) så känns det som om hon är hypersensitiv. Det mesta i vardagen går bra om det är just vardag. Men när det gäller nya situationer där hon förväntas prestera blir hon osäker. Och blir hon otrygg så får hon utbrott av olika slag. Jag har jobbat med olika strategier för att få vår vardag att funka så bra som möjligt.

Alla har verkligen inte fungerat men igår gick det lite bättre för då anpassade jag mig efter hennes förmåga. För jag hade lätt kunnat säga ”det var inte så farligt” och ”nu har jag spänt fast dig med allt det här nu får du försöka lite till” eller ”du sa ju att du ville klättra, klättra nu”. Vad hade hänt då? Känner du igen dig i den här historien?

Jag och barnen skulle testa något nytt: klättring för barn. Alexander älskar att klättra på allt så jag tänkte att det här kunde vara något för honom. Olivia gillar att röra på sig om det är på hennes villkor. Är det en instruktör med så blir hon direkt tveksam. Det är det första hon frågar om när jag föreslår en ny aktivitet ”finns det någon fröken där?”. Om jag svarar ja så vill hon inte prova.

Jag har fått jobba med mig själv här eftersom jag tycker att hennes reaktioner är överdrivna. Att hon blir en dramaqueen. Jag har till och med tänkt att hon säkert försöker manipulera och styra över mig med sina utbrott.  Det sättet att tänka har inte lett i någon positiv riktning. Det blir inte färre utbrott för att jag tappar tålamodet på henne. Nu testar jag att utgå ifrån att hon reagerar så som hon förmår. Jag väljer att utgå från att hon vill väl men att hon ibland helt enkelt inte klarar att hantera situationen bättre. Så tänkte jag inför klättringen igår.

Jag erbjöd henne att prova på att klättra veckan innan och lovade att jag skulle vara med hela tiden. Olivia sa att hon ville följa med men att hon inte ville klättra. Jag sa tydligt att hon fick bestämma själv. ”När du kommer dit räcker det med att du bara är där och tittar. Du behöver inte prova om du inte vill. Du får bestämma.”

Väl inne är det trångt, många barn och vuxna. Utrustning som ligger på bänkarna. Det är lite oorganiserat. Olivia blir ledsen och klamrar sig fast vid mig. Gråter högt och skriker att hon vill åka hem. Jag kramar henne och säger att hon inte behöver göra någonting och att jag ska vara med henne hela tiden. Vi ska hjälpa brorsan att klättra. Med henne hängandes runt mig försöker jag hjälpa Alexander.

En av ledarna, Sara,  fångar situationen och frågar om vi är nya. Jag nickar med Olivia i famnen. Hon börjar bli tung. Vi sätter oss och får en genomgång av rep, spännen och säkerhet. Alexander lyssnar efter bästa förmåga, verkar intresserad men säger att han inte minns allt. Jag säger att det är okej vi är ju nybörjare.  Jag spänner på mig selen som jag ska ha för att säkra honom. Sara frågar Olivia om hon vill ha en sele också. Hon skakar häftigt på huvudet och börjar gråta igen. Sara säger mjukt att det går bra att bara titta. Jag upprepar lugnt att Olivia inte behöver göra något. Vi går in i rummet som har 10 meter höga väggar med klätterfästen.

Alexander börjar klättra och jag säkrar med repet som jag blivit instruerad. Olivia hänger runt mitt ben till en början men släpper sedan och börjar röra sig i lokalen. Medan jag hjälper Alexander på väggen så säger Olivia plötsligt att hon vill prova. Jag säger att det går bra efter att jag hjälpt brorsan. Olivia nickar. Sara frågar om hon vill prova ut klätterskorna. Sara kan hämta in några olika par så kan hon prova? Olivia ser glad ut. Sara kommer tillbaka med två par skor som är svåra och få på eftersom hon har bara fötter. Sara pratar mjukt och lågt med henne. Lyssnar på Olivias prat om skorna som inte passar. Till sist hittar de ett par som funkar. Sara hjälper Olivia på med selen och justerar den när Olivia skriker högt att den sitter för spänt över magen.

Så tar Sara över Alexanders klättring och jag hjälper Olivia. Hon ger sig upp på väggen och ramlar nästan direkt ner. Jag håller emot och sänker försiktigt ner henne. Det gör ont när selen klämmer åt hon vill inte göra mer. Jag insisterar inte utan spänner loss repet. Sara förklarar att man ofta gör illa sig lite när man klättrar. Hon säger att Olivia kan klättra på väggen mittemot som inte kräver rep. Jag passar henne medan hon försöker. Det går så där. Efter en stund så säger Olivia att hon vill prova klättra i selen och med rep igen. Jag spänner fast henne. Hon testar ett par gånger men vill sedan inte mer. Jag tar loss henne utan att kommentera.

Sedan har en timme gått och vi åker därifrån under protester från Olivia som vill vara där längre. Givet våra förutsättningar och omständigheter är det ett fantastiskt resultat. Stort tack till Sara som bemötte Olivia med sådan känsla. Tänk vilken skillnad vi vuxna kan göra för barnen.

Jag har lärt mig något om att göra saker på Olivias villkor, inte mina.

Jag tar med mig det.

Ps. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med adhd? Anmäl dig till Funka med adhd. Eller inspiration för att vara ditt bästa jag -> kunskapsbrevet Äg!

Du är inte ensam! [blogg]

Jill Nyqvist, föredrag om adhd

Hur är din vardag? Kastas du mellan hopp och förtvivlan, mellan konflikter och ändlös kärlek? Känner du att du ibland är den superförälder du vill vara för att sedan sjunka till samma nivå som barnet? Du är inte ensam. Vi är många som känner lika.

Jag har de senaste tio åren gått igenom samma sak. Nu vill jag sprida mina och sonens erfarenheter vidare till dig! Så att du får höra och känna att du är inte ensam. Du är inte en dålig förälder eller har ett liv som inte liknar någon annans. Att det finns hopp och vägar framåt. Jag vill att du ska känna att du kan påverka situationen.

Läs mer nedan!👇

Jag vill veta mer!

Vad tycker du är viktigt för dina barn? [blogg]

Illustration av ett barn i tre åldrar

Jag har två barn. En son som är tio år och har adhd. En dotter som är fem år och har ett hetsigt humör. Som alla föräldrar vill jag så klart att det ska gå bra för mina barn. Men vad innebär bra? Vi vill att de ska lyckas i livet men vad innebär det? Vi vill att de ska må bra men hur kommer vi dit?

I och med min sons diagnos började jag tänka på vad jag egentligen tyckte var viktigt för mina barn. Att ha uttalat det hjälper mig att välja rätt i vardagen även när det innebär att jag måste göra något som känns besvärligt för stunden.

Så mycket är viktigt. Några exempel.

Jag vill ha en vardag med så få konflikter som möjligt. Ständiga konflikter sliter på relationen och utan en kärleksfull relation med mina barn kommer jag inte att nå dem när de är tio år och än mindre när de är femton. Att minska antalet konflikter är en utmaning med båda mina barn.  Sonen med adhd, inbyggd impulsivitet och hett temperament. Dottern som ofta exploderar i raseriutbrott. Jag försöker välja mina strider för att satsa på dem som verkligen räknas. Jag försöker hålla mig lugn och prata med mjuk röst. Ibland går det bra och ibland är det galet svårt.

Jag vill att mina barn har sunda vanor kring mat, sömn och rörelse. Det här har varit en utmaning med ett barn som har svårt att somna på kvällarna och ett annat som skriker att hon är trött i fötterna redan vid postlådan.  Mina ambitioner för hur min dotter ska röra på sig i vardagen är betydligt högre än vad hon är intresserad av. Jag anmäler henne till barngympan och hon slutar efter två gånger. Jag tar med henne ut på cykeltur (jag går och hon cyklar) och hon bryter ihop efter 200 meter. Jag får skala ner. Vi går fram och tillbaka till förskolan två gånger i veckan när jag jobbar hemifrån. Vi åker till skogen och går korta promenader med många stopp för att klättra på stenar. Vi tränar hemma i hallen där hon byter om och gör ett par övningar medan jag kör igenom mitt pass. Vi pratar om att nästa sommar kanske vi kan ta en cykeltur tillsammans. Att vi nästa vår kan åka till fjällen och gå tillsammans (”ska vi BARA GÅ mamma?!”)

Jag vill att mina barn ska förstå att för att få något behöver man ge något. Jag vill att de ska förstå att livet är fullt av motgångar och att det får man lära sig att hantera. Jag vill att de ska vara beredda att anstränga sig för att uppnå något de vill ha. Att de ska få uppleva glädjen i att gjort en annan människa glad. Och att de ska bry sig om värden som är större än dem själva.

Det här är svårt med båda barnen. Sonen som har ett smalt intresseområde och dottern som gärna vill ge upp vid minsta motgång. Jag försöker prata om vad de gör istället för vad de är. ”Vad länge du jobbat med den där teckningen!” istället för ”vad duktig du är”. Hela tiden uppmuntra ansträngningen och inte bara resultatet. Jag frågar ”vad händer när man övar på något?” och får äntligen svaret ”man blir bättre”. Vi pratar om hur man gör för att vara en bra kompis och att alla får vara olika. Att ibland gör man fel och då får man säga förlåt. Och att det även gäller mig –  så jag säger förlåt när jag behandlat dem orättvist.

Och jag vill tro att mina ansträngningar leder i min värderade riktning för barnen. Att jag ger dem förutsättningar att växa upp till individer som förstår att den enda person de kan ändra på är sig själv. Att de får känna alla möjliga känslor men att de ändå kan fortsätta göra det som är viktigt. Jag vill tro att de får med sig några goda vanor som gör att de kommer må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vad tycker du är viktigt för dina barn?

Äg utmaningen att nöta på i vardagen!

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Vi behöver återinföra att ha tråkigt [Blogg]

Fördel adhd

Genom att acceptera att ha tråkigt kan vi bli en bättre version av oss själva. Och vi får lite välgörande hjärnvila på köpet.

Att ha hög förmåga att fokusera är en högt skattad förmåga i samhället idag. Vi ska vara så koncentrerade hela tiden. Leverera och prestera. Det gäller barnen också. Som förälder till barn med adhd med inbyggda svårigheter att koncentrera sig kan det ju kännas hopplöst. Men så läste jag något som gav mig nytt hopp. Inte bara för mitt ofokuserade barn utan även för mig själv:  Vi borde högre värdera förmåga att vara okoncentrerade. (Du förstår att jag läste den meningen ett par gånger extra!)

Det är när vi dagdrömmer och låter tankarna sväva iväg som hjärnan går in ett annat mode. Den okoncentrerade hjärnan är den kreativa hjärnan, den som plötsligt ser saker ur nya vinklar och perspektiv. Du har säkert varit med om att du fått nya tankar när du gjort något som inte kräver fokus. Jag får det när jag går promenader, viker tvätt, krattar löv och så vidare. Tråkiga repetitiva sysslor öppnar våra hjärnor för nya kreativa tankar. Och är det något som värderas högt i dagens samhälle så är det kreativitet. Som förälder till ett dagdrömmande barn med koncentrationssvårigheter och väldigt många egna idéer är detta balsam för själen. Att det som så ofta anses vara en svaghet kan vändas till en styrka.

Och jag tänker att det här är ännu ett skäl till varför det är så viktigt att skapa tomrum för både oss själva och våra barn. Att inte fylla all tid med input som poddar, videoklipp och inlägg utan bara mentalt logga ut. Att inte ha hjärnan på konstant mottagning utan låta den sköta sig själv. Vi, både vuxna och barn behöver lära oss att ha tråkigt igen. Som det var förr. Så låt oss återinföra att vänta på bussen utan att titta i mobilen. Vänta på fikakompisen med telefonen i väskan. Att härda ut i att barnen har en tråkig söndag och låta dem själva komma på vad de ska göra åt saken. Kan ha tråkigt vara det nya svarta?

Jag gör en liten utfästelse på skrivande fot: Jag ska öva på att låta mobilen ligga kvar i fickan när jag väntar. Och varje gång jag får ett infall att ta upp den ska jag avstå för en stunds aktivt dagdrömmande istället. Kanske borde jag göra som professor Michael Dahlén. Han fick lov att göra tio armhävningar innan han tog upp mobilen på tunnelbanan. Jag antar att det beslutet hade en rätt stark inverkan på behovet av att slösurfa på mobilen…

Så ut och äg din tråkighet!

 

 

 

 

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Må sämre innan du kan må bättre [blogg]

Det här kanske inte låter så pepp men lidande är en del av vår mänskliga natur. Normen i den västerländska kulturen är att livet ska vara fritt från fysisk och psykisk smärta. När vi får plågsamma tankar, känslor eller minnen som smärtar och får oss att känna obehag vill vi gärna se dem som symtom.  Med tillräckligt många av de symptomen tänker vi att det inte är normalt och kanske till och med en sjukdom.

Men att leva innebär svårigheter som inte kan undvikas. Du kommer att råka ut för att någon du älskar skadas eller blir sjuk. Någon du litar på sviker dig. Det finns många källor till mänskligt lidande. Vår eget sinne är en stor källa. Eller snarare vår oförmåga att hantera våra tankar och känslor.

Kan det vara möjligt att genom att tillåta sig att må dåligt så kan vi börja att må bättre?

Jag tänker att om oroande tankar, obehagliga känslor är en del av att vara människa så behöver vi inte vara så rädda för dem. Jag tänker att om vi vet detta kan vi acceptera att vi tänker som vi tänker och känner som vi känner. Varken mer eller mindre. Ett visst mått av lidande är en aspekt av att vara människa. Nu när jag skriver lidande så känner jag direkt hur jobbigt det ordet känns. Det är bara ett ord men det känns verkligen som det är något jag vill undvika.

Problem uppstår när vi försöker undvika det obehagliga. Har du varit med om att du aktivt försökt att tränga bort en obehaglig känsla eller tanke och det i sig har fått obehaget att öka? Bara tanken på att inte tänka på det gör att du tänker mer på det. Bara tanken på att du inte vill känna oron gör att du oroar dig mer?

Det är så vår hjärna fungerar. Det är inte framgångsrikt att försöka skjuta bort och undvika obehaget. Det är mer framgångsrikt att acceptera de känslor och tankar du har och aktivt uppleva dem. Inte förstora dem. Inte förminska dem. Bara vara i dem och sedan besluta dig för att fortsätta göra det som ligger i linje med vad du tycker är viktigt. Men att vara i oroande tankar och obehagliga känslor är smärtsamt och kräver beslutsamhet för att inte försöka undvika dem. Då måste vi våga må sämre innan vi kan må bättre. Inte så att vi når botten i alla våra kval utan att vi tillåter oss att känna. Accepterar att det känns.

Det här betyder att du är helt normal om du vill undvika obehagliga känslor och tankar. Så är vi konstruerade. Du väljer hur du låter dem påverka dig. (Jag vet att det låter uppkäftigt och jag tycker också att det är svårt.) För vågar du uppleva dem så kommer du ha lärt dig något viktigt om dig själv. Kan du dessutom ändå agera i linje med vad du tycker är viktigt så kommer att både må bättre och prestera bättre.

Så ut och öva på att äga dina känslor.

 

 

 

 


Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!