Bemötande och vikten av att göra en pudel [blogg]

Häromdagen var jag ute på min vanliga kvällspromenad med hundarna. Det hade börjat skymma. Jag släppte min ena hund och lät henne springa upp mot skogskanten.  Efter en stund kommer det en bil. Jag ropar efter hunden och inser försent att jag är på fel sida av vägen. Hunden är på andra sidan vägen och kommer att springa till mig, rakt ut framför bilen. Det är något med det där med avståndsbedömningar, eller hur? Man kan se hur det kommer att gå. Jag såg att de skulle mötas, hunden och bilen. Och jag hann inte agera alls utan bara såg det hända.

Hunden for ut på vägen. Föraren girar och tvärbromsar hundra meter framför mig. Min hund springer (helt obekymrat) till mig. Jag är först sjukt lättad över att han inte körde på min hund. Min nästa tanke är att jag måste prata med honom för att han kommer att vara arg.

Mycket riktigt slänger han upp dörren och kliver ur. Det syns på hela kroppen att han är väldigt arg. Innan jag ens kommer fram till honom ropar jag: Ursäkta, jag ber om ursäkt! Det var mitt fel!

Han (rasande): Jag höll på att köra på hunden!

Jag: Det var mitt fel, jag skulle haft bättre koll på henne!

Han (fortfarande arg): Jag kunde ha kört på henne!

Jag: Jag förstår. Hon kom från ingenstans och nu börjar det skymma också.

Han (nu bekymrad): Hur är det med hunden, gick det bra?

Jag: Det gick jättebra! Tusen tack för att du reagerade så snabbt!

Han (nu lättad): Bara den mår bra så.

Jag tänker att möten med människor kan utvecklas så olika beroende på vad man säger och hur man säger det. Vi är så otroligt känsliga för vilket bemötande vi får. Det fina med det är att vi ofta kan påverka en situation till det bättre genom det bemötande vi ger. Att ta ansvar för sitt misstag är att äga problemet. Och genom att äga det så äger vi också lösningen. Det är inte svårt att tänka sig hur min hundsituation skulle ha utvecklat sig om jag hade skällt ut föraren istället. Kanske slängt lite ”du måste väl se efter hur du kör!” i ansiktet på honom.  Så arg som han var (förmodligen rädd) så hade min ilska då eldat på hans. Och jag tror knappast att han skulle ha frågat hur hon mådde …

Att ge människor ett gott bemötande är ju oftast inga problem när allt är frid och fröjd. Utmaningen kommer när det kör ihop sig på något sätt. Ibland är man själv inte i balans och då är det lätt att häva ur sig mindre välbetänkta saker. Men det går att öva sig på det här om man vill. Till sin hjälp kan man ta feedbacktrappan som beskriver det här på ett bra sätt. Men den får vi ta en annan gång.

Ha det fint!

Jill

Vill du ha inspiration till att bli ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

Ps. 1. Det finns en riktigt bra bok om  som heter Bemötandekoden av Lena Skogholm. Läs den om du vill förstå varför vi gör som vi gör 🙂

Ps. 2 Och för guds skull bemöt inte andra som du själv skulle vilja bli bemött. Bemöt dem så som de vill bli bemötta!