Vad tycker du är viktigt för dina barn? [blogg]

Illustration av ett barn i tre åldrar

Jag har två barn. En son som är tio år och har adhd. En dotter som är fem år och har ett hetsigt humör. Som alla föräldrar vill jag så klart att det ska gå bra för mina barn. Men vad innebär bra? Vi vill att de ska lyckas i livet men vad innebär det? Vi vill att de ska må bra men hur kommer vi dit?

I och med min sons diagnos började jag tänka på vad jag egentligen tyckte var viktigt för mina barn. Att ha uttalat det hjälper mig att välja rätt i vardagen även när det innebär att jag måste göra något som känns besvärligt för stunden.

Så mycket är viktigt. Några exempel.

Jag vill ha en vardag med så få konflikter som möjligt. Ständiga konflikter sliter på relationen och utan en kärleksfull relation med mina barn kommer jag inte att nå dem när de är tio år och än mindre när de är femton. Att minska antalet konflikter är en utmaning med båda mina barn.  Sonen med adhd, inbyggd impulsivitet och hett temperament. Dottern som ofta exploderar i raseriutbrott. Jag försöker välja mina strider för att satsa på dem som verkligen räknas. Jag försöker hålla mig lugn och prata med mjuk röst. Ibland går det bra och ibland är det galet svårt.

Jag vill att mina barn har sunda vanor kring mat, sömn och rörelse. Det här har varit en utmaning med ett barn som har svårt att somna på kvällarna och ett annat som skriker att hon är trött i fötterna redan vid postlådan.  Mina ambitioner för hur min dotter ska röra på sig i vardagen är betydligt högre än vad hon är intresserad av. Jag anmäler henne till barngympan och hon slutar efter två gånger. Jag tar med henne ut på cykeltur (jag går och hon cyklar) och hon bryter ihop efter 200 meter. Jag får skala ner. Vi går fram och tillbaka till förskolan två gånger i veckan när jag jobbar hemifrån. Vi åker till skogen och går korta promenader med många stopp för att klättra på stenar. Vi tränar hemma i hallen där hon byter om och gör ett par övningar medan jag kör igenom mitt pass. Vi pratar om att nästa sommar kanske vi kan ta en cykeltur tillsammans. Att vi nästa vår kan åka till fjällen och gå tillsammans (”ska vi BARA GÅ mamma?!”)

Jag vill att mina barn ska förstå att för att få något behöver man ge något. Jag vill att de ska förstå att livet är fullt av motgångar och att det får man lära sig att hantera. Jag vill att de ska vara beredda att anstränga sig för att uppnå något de vill ha. Att de ska få uppleva glädjen i att gjort en annan människa glad. Och att de ska bry sig om värden som är större än dem själva.

Det här är svårt med båda barnen. Sonen som har ett smalt intresseområde och dottern som gärna vill ge upp vid minsta motgång. Jag försöker prata om vad de gör istället för vad de är. ”Vad länge du jobbat med den där teckningen!” istället för ”vad duktig du är”. Hela tiden uppmuntra ansträngningen och inte bara resultatet. Jag frågar ”vad händer när man övar på något?” och får äntligen svaret ”man blir bättre”. Vi pratar om hur man gör för att vara en bra kompis och att alla får vara olika. Att ibland gör man fel och då får man säga förlåt. Och att det även gäller mig –  så jag säger förlåt när jag behandlat dem orättvist.

Och jag vill tro att mina ansträngningar leder i min värderade riktning för barnen. Att jag ger dem förutsättningar att växa upp till individer som förstår att den enda person de kan ändra på är sig själv. Att de får känna alla möjliga känslor men att de ändå kan fortsätta göra det som är viktigt. Jag vill tro att de får med sig några goda vanor som gör att de kommer må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vad tycker du är viktigt för dina barn?

Äg utmaningen att nöta på i vardagen!

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Vi behöver återinföra att ha tråkigt [Blogg]

Fördel adhd

Genom att acceptera att ha tråkigt kan vi bli en bättre version av oss själva. Och vi får lite välgörande hjärnvila på köpet.

Att ha hög förmåga att fokusera är en högt skattad förmåga i samhället idag. Vi ska vara så koncentrerade hela tiden. Leverera och prestera. Det gäller barnen också. Som förälder till barn med adhd med inbyggda svårigheter att koncentrera sig kan det ju kännas hopplöst. Men så läste jag något som gav mig nytt hopp. Inte bara för mitt ofokuserade barn utan även för mig själv:  Vi borde högre värdera förmåga att vara okoncentrerade. (Du förstår att jag läste den meningen ett par gånger extra!)

Det är när vi dagdrömmer och låter tankarna sväva iväg som hjärnan går in ett annat mode. Den okoncentrerade hjärnan är den kreativa hjärnan, den som plötsligt ser saker ur nya vinklar och perspektiv. Du har säkert varit med om att du fått nya tankar när du gjort något som inte kräver fokus. Jag får det när jag går promenader, viker tvätt, krattar löv och så vidare. Tråkiga repetitiva sysslor öppnar våra hjärnor för nya kreativa tankar. Och är det något som värderas högt i dagens samhälle så är det kreativitet. Som förälder till ett dagdrömmande barn med koncentrationssvårigheter och väldigt många egna idéer är detta balsam för själen. Att det som så ofta anses vara en svaghet kan vändas till en styrka.

Och jag tänker att det här är ännu ett skäl till varför det är så viktigt att skapa tomrum för både oss själva och våra barn. Att inte fylla all tid med input som poddar, videoklipp och inlägg utan bara mentalt logga ut. Att inte ha hjärnan på konstant mottagning utan låta den sköta sig själv. Vi, både vuxna och barn behöver lära oss att ha tråkigt igen. Som det var förr. Så låt oss återinföra att vänta på bussen utan att titta i mobilen. Vänta på fikakompisen med telefonen i väskan. Att härda ut i att barnen har en tråkig söndag och låta dem själva komma på vad de ska göra åt saken. Kan ha tråkigt vara det nya svarta?

Jag gör en liten utfästelse på skrivande fot: Jag ska öva på att låta mobilen ligga kvar i fickan när jag väntar. Och varje gång jag får ett infall att ta upp den ska jag avstå för en stunds aktivt dagdrömmande istället. Kanske borde jag göra som professor Michael Dahlén. Han fick lov att göra tio armhävningar innan han tog upp mobilen på tunnelbanan. Jag antar att det beslutet hade en rätt stark inverkan på behovet av att slösurfa på mobilen…

Så ut och äg din tråkighet!

 

 

 

 

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Jag kan inte förändra mitt barn [blogg]

Bild på barn

Att leva med barn med särskilda behov är att få särskilda behov själv. Jag är förälder till ett sådant barn och det har tvingat mig att ta ställning till vilken typ av förälder jag vill vara. För i varje given situation, oavsett vad som händer, har jag ett val. Jag väljer hur jag hanterar den situationen. 

Om jag har en bra dag där jag är i balans och chef över mig själv så kan jag agera klokt.

Jag förbereder: Om tio minuter är det dags att avsluta spelet.
Jag använder mjuk röst vilket är oerhört effektivt för att undvika eller mildra utbrott.
Jag följer med hans humör. När han blir glad igen så är jag glad även om jag var galet arg minuten innan.
Jag berömmer: Vad du har kämpat med läxan!
Jag låter honom veta: Jag älskar dig. Även när han skriker att han hatar mig.
Jag ser på honom med mjuk blick.

Jag avstår från att kommentera saker som blir fel för att det faktiskt inte spelar någon roll.
Jag avstår från att dra upp gamla oförrätter även när jag tycker att han behandlar mig orättvist.
Jag avstår från att säga ”jag  har sagt till dig hundra gånger att du ska lägga kläderna på stolen. Kan du aldrig lära dig?!”.  Jag säger: lägg kläderna här.
Jag avstår från att upprepa ”kom och sätt dig och ät”, när han går runt i köket under middagen. Jag tittar bara på honom och klappar med handen mjukt på stolen. Han sätter sig.

En dålig dag gör jag allt det där fast tvärt om.

Min röst är hård och det leder till fördjupad konflikt. Mina ord är vassa. Jag kräver att han ska avbryta det han gör direkt. Jag klagar över hans slarvighet fast jag vet att han inte rår för den. Jag påpekar brister som inte är viktiga och jag skriker tillbaka när han höjer rösten mot mig. Jag vet att det inte funkar och jag gör det ändå. För jag har fått nog. För att jag är trött, huvudet värker och jag orkar inte.

Min son förlåter mig alltid. Och jag tänker att jag måste förlåta både honom och mig själv. För jag är inte mer än människa. Om jag gör mer rätt än fel så är det tillräckligt bra. Jag tänker att det kommer nya situationer där jag får göra nya val. Har jag misslyckas en förmiddag så kommer det en eftermiddag. Alltid en ny chans att göra bättre. Att lära av misstagen och vara en bättre version av mig själv nästa gång.

För till sist kokar allt ner till mig.  Att acceptera att jag inte kan förändra min son. Jag kan bara förändra mig själv. Och där äger jag både problemet och lösningen.

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du höra resten av vår historia? Du är inte ensam om att försöka tackla utmaningar i vardagen. Kolla på ett klipp här ”watch promo” 

Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Nästa handlar om hur pedagogerna fick mig att känna mig som en kompetent förälder.

NYHET! Beställ boken som e-bok!

Nu kan du köpa Hur får man det att funka? Inspiration för föräldrar och pedagoger som e-bok! Du kan enkelt läsa den på telefonen, surfplattan eller datorn! Supersmidigt! Och du slipper frakten.

Boken innehåller nyskrivet material och fler riktiga bilder från vardagen! Du får även höra vilket resultat de här metoderna har givit, nu fyra år senare!

Premiärpris 99 kr!

Ord 150 kr. Beställ genom att maila jill@explain.se så kommer den bums!

Innehåll:

  • Träna social samspel
  • Ritprata fram rätt beteende
  • Supersamarbete med förskolan
  • Hantera ilska
  • Träna dig i att se det som fungerar

Nej! Hundträningen gjorde mig till en bättre förälder [blogg]

Jill Nyqvist, föredrag om adhd

När min son var mellan ett och två år var han hyperaktiv deluxe. I mitt huvud kallade jag honom search and destroy. Hela vårt hem började en meter upp. Lådorna i köket gapade tomma, vardagsrumsbordet var  kalt och blomkrukorna var bortplockade. Han klättrade, rev och slet i allt. Det var vår vardag och även om jag  var galet trött så reflekterade jag inte så mycket över det.

Under den här perioden så skaffade jag en valp. Vi hade hund sedan tidigare men den här hunden började jag träna på ett nytt sätt. Jag lärde mig att bara jobba med positiv förstärkning. Om hunden gjorde rätt fick den belöning (lek, godis, springa efter boll osv) och gjorde den fel hände inget. Ingen bestraffning, ingen belöning. Om den gjorde fel fler än en gång så gjorde jag övningen lättare så att hunden skulle lyckas och få belöning. Om det inte räckte ändrade jag något i miljön för att övningen skulle lyckas. Kanske tränade vi för nära andra hundar  så att det blev för mycket störning, för svårt just då.

Jag märkte att den här typen av träning verkligen var min grej! För det första var den galet effektiv. Hunden lärde sig snabbt. Och för det andra så fanns det så mycket positiv energi i träningen. Jag letade inte fel, jag letade rätt och det gav mig glädje att få ge så många belöningar. Fullt fokus på det som fungerade!

Sedan åkte jag hem och ropade nej åt min son. Nej inte så, nej den är farlig, nej den är inte för barn. Nej, nej, nej. För det hände saker hela tiden. Och nej är ju ett så praktiskt ord. För ofta när vi vuxna säger det till barn så betyder det: Upphör med det du håller på med och välj ett beteende som jag tycker är acceptabelt.

Men min son kom inte på något annat alls. Om han stod och slog på fönstret så var det ju precis det han ville göra då. Att jag sa nej hade ingen större effekt.

Jag kände att bara uppmärksamma det som är dåligt gjorde något med mitt humör. Det blev sämre. Och det gav ingen energi alls. Och jag minns att jag tänkte – vad gör det med ett barn att få höra att man gör fel hela tiden? Jag hade ju hört att för varje negativ återkoppling så behövs fem positiva för att väga upp det. Så känsliga är vi människor för kritik. I den takt jag sprutade ur mig nej räckte inte dygnet till att säga fem positiva saker för varje nej…

Mitt eget beteende skavde i mig. Det var inte jag. Det var inte den typ av mamma jag ville vara. Eller ens den typ av människa.

Jag bestämde mig för att börja säga ja och börja säga vad jag ville att han skulle göra istället för vad han inte skulle göra. Det var då jag upptäckte det… Vad bra jag var på att säga nej. Det kom så naturligt och inte svårt alls. Att däremot leverera ett alternativ var galet svårt. Och jag siktade inte högt. Istället för att säga ”gå inte dit!” sa jag ”kom hit”. Istället för att säga ”spill inte mjölken” sa jag ”håll i glaset med båda händerna”. Och det var ändå så svårt att tvätta bort nejet. Men övning ger färdighet och jag märkte att det gav bättre effekt. Jag gav min son en idé om vad han skulle  göra istället för vad han inte skulle göra. Dessutom blev jag en mamma som pratade om andra saker än enbart tillrättavisningar.

Jag kände hur det lättade mentalt. Jag blev mer nöjd med mig själv som förälder för att jag agerade efter mina värderingar. Även om jag fortfarande gjorde fel så gjorde jag ändå fler rätt och det gjorde stor skillnad.

Idag kan jag undra hur hade vårt liv blivit om jag inte gått den där kursen med hunden. Om jag fastnat i den negativa spiral jag var i där den ena dåligheten ledde till den andra. Hur hade det påverkat min son och vår relation?

Tänk vilken kraft det finns i ord! Och i att bestämma sig för att det är jag som har problemet. Inte mitt barn.

 

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig bums till nyhetsbrevet Funka med adhd.

Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

Sorgen över adhd:n [blogg]

Min son var fem år när han fick diagnosen adhd. Då hade jag jobbat med olika strategier och metoder i fler år för att få en vardag som fungerande. Jag hade ändrat mitt sätt att bemöta honom, jag hade ändrat hur jag förberedde honom för olika situationer och jag hade fattat beslut om vilken typ av förälder jag ville vara.

Så när dagen kom då jag fick beskedet om att han hade adhd så borde det inte ha varit någon som helst överraskning. Det borde ha varit en bekräftelse på det jag redan visste.

Men det var det inte.

Det kom ändå som en överraskning. Och jag minns att jag var tveksam till att barnpsykologens bedömning verkligen stämde. Hon hade ju inte sett min son i alla de situationer som jag hade gjort. Och en del av dem fungerande ju väldigt bra. Om hon hade sett honom då skulle hon ha kommit fram till en annan slutsats då?

För det jag ville att utredningen skulle visa det var ju att han hade lite mycket energi nu men att det skulle växa bort. Typ.

Diagnosen var en stor sorg för mig. En sorg över att veta att mitt barn alltid skulle ha det lite svårare än andra barn. Att det som var enkla vardagsgrejor för andra skulle vara svårt för mitt barn. Det vill ju ingen förälder för sitt barn. Även om jag rent intellektuellt förstod att diagnosen var fullt rimlig så kunde jag först inte ta in det känslomässigt. Hjärnan och hjärtat var inte i synk.

Till sist fick jag sätta ner foten mot mig själv. Jag insåg att bara för att beskedet inte var det jag ville ha så betydde det inte att det inte var sant. Jag förstod också att jag inte skulle hjälpa honom det allra minsta genom att förneka tingens tillstånd. Jag var hans mamma och jag skulle hjälpa honom så gott jag kunde och då behövde jag acceptera det här.

Jag tänkte att jag ska äga det här problemet för om jag gör det så äger jag också lösningen. Jag fattade två beslut:

  1. Jag ska göra vad jag kan för att han ska få tillgång till sina styrkor.
  2. Diagnosen får inte användas som en ursäkt för dåligt beteende.

Att landa i detta och att sätta upp de två målen gav mig en riktning framåt. Jag greppade situationen och började påverka där jag kunde. Och när jag gjorde det så visade det sig att det var många fler situationer jag kunde bidra i än vad jag först förstått. Den känslan gav kraft och energi att fortsätta även när det var tungt.

 

Många hälsningar!
Jill

 

Ps 1. Vill du ha ett inspirerande föredrag om ett gott samarbete mellan skolan och hemmet? Eller en väl fungerande vardag med barn med adhd?
Hör av dig! jill@explain.se eller ring gärna 070-799 82 29

 

Ps 2. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Eller vill du få inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

 

Mamma! Jag hatar dig! [blogg]

Jag har en son som har adhd. Han är nio år och han är fantastisk. Vi har gjort en lång resa han och jag. Mött många utmaningar för att få en väl fungerande vardag. Vad det nu är. Antar att det är subjektivt. Kan mycket väl vara så att vår väl fungerande vardag är ett kaos för någon annan, vad vet jag. Hursomhelst så har jag lärt mig mycket av honom och av de situationer vi hamnat i under de här åren. Det har varit svårt ibland men det är en resa jag inte skulle ha velat vara utan.

Nu har han börjat skolan.  Innan var han superpeppad att börja skolan. Längtade till fyran vilket kändes fantastiskt. Inte självklart att han skulle ha känt så. Jag är mycket tacksam för det stöd och det bemötande skolan givit honom. Det har resulterat  i att han inte bara når kunskapsmålen utan också trivs i skolan.

Härom morgonen var han trött. Först var det jobbigt att gå upp. Sedan var det omöjligt att borsta tänderna. Och så ville han inte cykla som han brukar utan ha skjuts.

Varje krav gav ett utbrott  från han sida med kastade saker och svärord. Jag håller mig lugn. Tar honom varsamt i armen och leder honom  dit han ska. Servar med kläder. Guidar till toan. Till sist, när han inte får skjuts till skolan skriker han: Mamma, jag hatar dig! Jag cyklar till skolan varje JÄVLA dag, varför får jag inte skjuts idag!!!

Jag ser lugnt på honom och säger att det är nyttigt för kroppen att röra på sig. Men vi kan gå tillsammans. Jag följer dig till skolan. Jag ser hans ansikte mjukna. Han muttrar okej. Vi klär på oss. Jag hjälper honom med jackan.

Sedan går vi tillsammans till skolan. Han berättar om vilka lektioner han hoppas på idag. Och att i NTA så ska de få göra kemi. Han tycker att det verkar spännande. Vi pratar om att han går på mellanstadiet nu, sedan blir det högstadiet och sedan gymnasiet. Därefter högskola. Han vill lära sig om datorer och programmering.

Ett fantastiskt samtal.

Vi skiljs åt vid skolan där han får peka ut sin dörr in till fyran. Glad och lätt till sinnet lämnar han mig med ryggsäck och guppande lockar.

Jag tänker att jag är tacksam.

/Jill

Ps 1.Hur har du det i vardagen? Om du kämpar på så är du inte ensam. Vi är många föräldrar som gör vårt bästa för att få allt att funka. Vi kan inspirera varandra och lära av andra.  Jag har spelat in vår historia: Se ett klipp här. Klicka på watch promo.

 

Ps 2. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Prenumerera på nyhetsbrevet Funka med adhd!