På dina villkor! [blogg]

hypersensitiv

Jag har en dotter som är fem år, Olivia. Om min son var hyperaktiv i den åldern (adhd) så känns det som om hon är hypersensitiv. Det mesta i vardagen går bra om det är just vardag. Men när det gäller nya situationer där hon förväntas prestera blir hon osäker. Och blir hon otrygg så får hon utbrott av olika slag. Jag har jobbat med olika strategier för att få vår vardag att funka så bra som möjligt.

Alla har verkligen inte fungerat men igår gick det lite bättre för då anpassade jag mig efter hennes förmåga. För jag hade lätt kunnat säga ”det var inte så farligt” och ”nu har jag spänt fast dig med allt det här nu får du försöka lite till” eller ”du sa ju att du ville klättra, klättra nu”. Vad hade hänt då? Känner du igen dig i den här historien?

Jag och barnen skulle testa något nytt: klättring för barn. Alexander älskar att klättra på allt så jag tänkte att det här kunde vara något för honom. Olivia gillar att röra på sig om det är på hennes villkor. Är det en instruktör med så blir hon direkt tveksam. Det är det första hon frågar om när jag föreslår en ny aktivitet ”finns det någon fröken där?”. Om jag svarar ja så vill hon inte prova.

Jag har fått jobba med mig själv här eftersom jag tycker att hennes reaktioner är överdrivna. Att hon blir en dramaqueen. Jag har till och med tänkt att hon säkert försöker manipulera och styra över mig med sina utbrott.  Det sättet att tänka har inte lett i någon positiv riktning. Det blir inte färre utbrott för att jag tappar tålamodet på henne. Nu testar jag att utgå ifrån att hon reagerar så som hon förmår. Jag väljer att utgå från att hon vill väl men att hon ibland helt enkelt inte klarar att hantera situationen bättre. Så tänkte jag inför klättringen igår.

Jag erbjöd henne att prova på att klättra veckan innan och lovade att jag skulle vara med hela tiden. Olivia sa att hon ville följa med men att hon inte ville klättra. Jag sa tydligt att hon fick bestämma själv. ”När du kommer dit räcker det med att du bara är där och tittar. Du behöver inte prova om du inte vill. Du får bestämma.”

Väl inne är det trångt, många barn och vuxna. Utrustning som ligger på bänkarna. Det är lite oorganiserat. Olivia blir ledsen och klamrar sig fast vid mig. Gråter högt och skriker att hon vill åka hem. Jag kramar henne och säger att hon inte behöver göra någonting och att jag ska vara med henne hela tiden. Vi ska hjälpa brorsan att klättra. Med henne hängandes runt mig försöker jag hjälpa Alexander.

En av ledarna, Sara,  fångar situationen och frågar om vi är nya. Jag nickar med Olivia i famnen. Hon börjar bli tung. Vi sätter oss och får en genomgång av rep, spännen och säkerhet. Alexander lyssnar efter bästa förmåga, verkar intresserad men säger att han inte minns allt. Jag säger att det är okej vi är ju nybörjare.  Jag spänner på mig selen som jag ska ha för att säkra honom. Sara frågar Olivia om hon vill ha en sele också. Hon skakar häftigt på huvudet och börjar gråta igen. Sara säger mjukt att det går bra att bara titta. Jag upprepar lugnt att Olivia inte behöver göra något. Vi går in i rummet som har 10 meter höga väggar med klätterfästen.

Alexander börjar klättra och jag säkrar med repet som jag blivit instruerad. Olivia hänger runt mitt ben till en början men släpper sedan och börjar röra sig i lokalen. Medan jag hjälper Alexander på väggen så säger Olivia plötsligt att hon vill prova. Jag säger att det går bra efter att jag hjälpt brorsan. Olivia nickar. Sara frågar om hon vill prova ut klätterskorna. Sara kan hämta in några olika par så kan hon prova? Olivia ser glad ut. Sara kommer tillbaka med två par skor som är svåra och få på eftersom hon har bara fötter. Sara pratar mjukt och lågt med henne. Lyssnar på Olivias prat om skorna som inte passar. Till sist hittar de ett par som funkar. Sara hjälper Olivia på med selen och justerar den när Olivia skriker högt att den sitter för spänt över magen.

Så tar Sara över Alexanders klättring och jag hjälper Olivia. Hon ger sig upp på väggen och ramlar nästan direkt ner. Jag håller emot och sänker försiktigt ner henne. Det gör ont när selen klämmer åt hon vill inte göra mer. Jag insisterar inte utan spänner loss repet. Sara förklarar att man ofta gör illa sig lite när man klättrar. Hon säger att Olivia kan klättra på väggen mittemot som inte kräver rep. Jag passar henne medan hon försöker. Det går så där. Efter en stund så säger Olivia att hon vill prova klättra i selen och med rep igen. Jag spänner fast henne. Hon testar ett par gånger men vill sedan inte mer. Jag tar loss henne utan att kommentera.

Sedan har en timme gått och vi åker därifrån under protester från Olivia som vill vara där längre. Givet våra förutsättningar och omständigheter är det ett fantastiskt resultat. Stort tack till Sara som bemötte Olivia med sådan känsla. Tänk vilken skillnad vi vuxna kan göra för barnen.

Jag har lärt mig något om att göra saker på Olivias villkor, inte mina.

Jag tar med mig det.

Ps. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med adhd? Anmäl dig till Funka med adhd. Eller inspiration för att vara ditt bästa jag -> kunskapsbrevet Äg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *