Du är inte ensam! [blogg]

Jill Nyqvist, föredrag om adhd

Hur är din vardag? Kastas du mellan hopp och förtvivlan, mellan konflikter och ändlös kärlek? Känner du att du ibland är den superförälder du vill vara för att sedan sjunka till samma nivå som barnet? Du är inte ensam. Vi är många som känner lika.

Jag har de senaste tio åren gått igenom samma sak. Nu vill jag sprida mina och sonens erfarenheter vidare till dig! Så att du får höra och känna att du är inte ensam. Du är inte en dålig förälder eller har ett liv som inte liknar någon annans. Att det finns hopp och vägar framåt. Jag vill att du ska känna att du kan påverka situationen.

Läs mer nedan!👇

Jag vill veta mer!

Jag kan inte förändra mitt barn [blogg]

Bild på barn

Att leva med barn med särskilda behov är att få särskilda behov själv. Jag är förälder till ett sådant barn och det har tvingat mig att ta ställning till vilken typ av förälder jag vill vara. För i varje given situation, oavsett vad som händer, har jag ett val. Jag väljer hur jag hanterar den situationen. 

Om jag har en bra dag där jag är i balans och chef över mig själv så kan jag agera klokt.

Jag förbereder: Om tio minuter är det dags att avsluta spelet.
Jag använder mjuk röst vilket är oerhört effektivt för att undvika eller mildra utbrott.
Jag följer med hans humör. När han blir glad igen så är jag glad även om jag var galet arg minuten innan.
Jag berömmer: Vad du har kämpat med läxan!
Jag låter honom veta: Jag älskar dig. Även när han skriker att han hatar mig.
Jag ser på honom med mjuk blick.

Jag avstår från att kommentera saker som blir fel för att det faktiskt inte spelar någon roll.
Jag avstår från att dra upp gamla oförrätter även när jag tycker att han behandlar mig orättvist.
Jag avstår från att säga ”jag  har sagt till dig hundra gånger att du ska lägga kläderna på stolen. Kan du aldrig lära dig?!”.  Jag säger: lägg kläderna här.
Jag avstår från att upprepa ”kom och sätt dig och ät”, när han går runt i köket under middagen. Jag tittar bara på honom och klappar med handen mjukt på stolen. Han sätter sig.

En dålig dag gör jag allt det där fast tvärt om.

Min röst är hård och det leder till fördjupad konflikt. Mina ord är vassa. Jag kräver att han ska avbryta det han gör direkt. Jag klagar över hans slarvighet fast jag vet att han inte rår för den. Jag påpekar brister som inte är viktiga och jag skriker tillbaka när han höjer rösten mot mig. Jag vet att det inte funkar och jag gör det ändå. För jag har fått nog. För att jag är trött, huvudet värker och jag orkar inte.

Min son förlåter mig alltid. Och jag tänker att jag måste förlåta både honom och mig själv. För jag är inte mer än människa. Om jag gör mer rätt än fel så är det tillräckligt bra. Jag tänker att det kommer nya situationer där jag får göra nya val. Har jag misslyckas en förmiddag så kommer det en eftermiddag. Alltid en ny chans att göra bättre. Att lära av misstagen och vara en bättre version av mig själv nästa gång.

För till sist kokar allt ner till mig.  Att acceptera att jag inte kan förändra min son. Jag kan bara förändra mig själv. Och där äger jag både problemet och lösningen.

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du höra resten av vår historia? Du är inte ensam om att försöka tackla utmaningar i vardagen. Kolla på ett klipp här ”watch promo” 

Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Nästa handlar om hur pedagogerna fick mig att känna mig som en kompetent förälder.

Nej! Hundträningen gjorde mig till en bättre förälder [blogg]

Jill Nyqvist, föredrag om adhd

När min son var mellan ett och två år var han hyperaktiv deluxe. I mitt huvud kallade jag honom search and destroy. Hela vårt hem började en meter upp. Lådorna i köket gapade tomma, vardagsrumsbordet var  kalt och blomkrukorna var bortplockade. Han klättrade, rev och slet i allt. Det var vår vardag och även om jag  var galet trött så reflekterade jag inte så mycket över det.

Under den här perioden så skaffade jag en valp. Vi hade hund sedan tidigare men den här hunden började jag träna på ett nytt sätt. Jag lärde mig att bara jobba med positiv förstärkning. Om hunden gjorde rätt fick den belöning (lek, godis, springa efter boll osv) och gjorde den fel hände inget. Ingen bestraffning, ingen belöning. Om den gjorde fel fler än en gång så gjorde jag övningen lättare så att hunden skulle lyckas och få belöning. Om det inte räckte ändrade jag något i miljön för att övningen skulle lyckas. Kanske tränade vi för nära andra hundar  så att det blev för mycket störning, för svårt just då.

Jag märkte att den här typen av träning verkligen var min grej! För det första var den galet effektiv. Hunden lärde sig snabbt. Och för det andra så fanns det så mycket positiv energi i träningen. Jag letade inte fel, jag letade rätt och det gav mig glädje att få ge så många belöningar. Fullt fokus på det som fungerade!

Sedan åkte jag hem och ropade nej åt min son. Nej inte så, nej den är farlig, nej den är inte för barn. Nej, nej, nej. För det hände saker hela tiden. Och nej är ju ett så praktiskt ord. För ofta när vi vuxna säger det till barn så betyder det: Upphör med det du håller på med och välj ett beteende som jag tycker är acceptabelt.

Men min son kom inte på något annat alls. Om han stod och slog på fönstret så var det ju precis det han ville göra då. Att jag sa nej hade ingen större effekt.

Jag kände att bara uppmärksamma det som är dåligt gjorde något med mitt humör. Det blev sämre. Och det gav ingen energi alls. Och jag minns att jag tänkte – vad gör det med ett barn att få höra att man gör fel hela tiden? Jag hade ju hört att för varje negativ återkoppling så behövs fem positiva för att väga upp det. Så känsliga är vi människor för kritik. I den takt jag sprutade ur mig nej räckte inte dygnet till att säga fem positiva saker för varje nej…

Mitt eget beteende skavde i mig. Det var inte jag. Det var inte den typ av mamma jag ville vara. Eller ens den typ av människa.

Jag bestämde mig för att börja säga ja och börja säga vad jag ville att han skulle göra istället för vad han inte skulle göra. Det var då jag upptäckte det… Vad bra jag var på att säga nej. Det kom så naturligt och inte svårt alls. Att däremot leverera ett alternativ var galet svårt. Och jag siktade inte högt. Istället för att säga ”gå inte dit!” sa jag ”kom hit”. Istället för att säga ”spill inte mjölken” sa jag ”håll i glaset med båda händerna”. Och det var ändå så svårt att tvätta bort nejet. Men övning ger färdighet och jag märkte att det gav bättre effekt. Jag gav min son en idé om vad han skulle  göra istället för vad han inte skulle göra. Dessutom blev jag en mamma som pratade om andra saker än enbart tillrättavisningar.

Jag kände hur det lättade mentalt. Jag blev mer nöjd med mig själv som förälder för att jag agerade efter mina värderingar. Även om jag fortfarande gjorde fel så gjorde jag ändå fler rätt och det gjorde stor skillnad.

Idag kan jag undra hur hade vårt liv blivit om jag inte gått den där kursen med hunden. Om jag fastnat i den negativa spiral jag var i där den ena dåligheten ledde till den andra. Hur hade det påverkat min son och vår relation?

Tänk vilken kraft det finns i ord! Och i att bestämma sig för att det är jag som har problemet. Inte mitt barn.

 

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig bums till nyhetsbrevet Funka med adhd.

Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

Sorgen över adhd:n [blogg]

Min son var fem år när han fick diagnosen adhd. Då hade jag jobbat med olika strategier och metoder i fler år för att få en vardag som fungerande. Jag hade ändrat mitt sätt att bemöta honom, jag hade ändrat hur jag förberedde honom för olika situationer och jag hade fattat beslut om vilken typ av förälder jag ville vara.

Så när dagen kom då jag fick beskedet om att han hade adhd så borde det inte ha varit någon som helst överraskning. Det borde ha varit en bekräftelse på det jag redan visste.

Men det var det inte.

Det kom ändå som en överraskning. Och jag minns att jag var tveksam till att barnpsykologens bedömning verkligen stämde. Hon hade ju inte sett min son i alla de situationer som jag hade gjort. Och en del av dem fungerande ju väldigt bra. Om hon hade sett honom då skulle hon ha kommit fram till en annan slutsats då?

För det jag ville att utredningen skulle visa det var ju att han hade lite mycket energi nu men att det skulle växa bort. Typ.

Diagnosen var en stor sorg för mig. En sorg över att veta att mitt barn alltid skulle ha det lite svårare än andra barn. Att det som var enkla vardagsgrejor för andra skulle vara svårt för mitt barn. Det vill ju ingen förälder för sitt barn. Även om jag rent intellektuellt förstod att diagnosen var fullt rimlig så kunde jag först inte ta in det känslomässigt. Hjärnan och hjärtat var inte i synk.

Till sist fick jag sätta ner foten mot mig själv. Jag insåg att bara för att beskedet inte var det jag ville ha så betydde det inte att det inte var sant. Jag förstod också att jag inte skulle hjälpa honom det allra minsta genom att förneka tingens tillstånd. Jag var hans mamma och jag skulle hjälpa honom så gott jag kunde och då behövde jag acceptera det här.

Jag tänkte att jag ska äga det här problemet för om jag gör det så äger jag också lösningen. Jag fattade två beslut:

  1. Jag ska göra vad jag kan för att han ska få tillgång till sina styrkor.
  2. Diagnosen får inte användas som en ursäkt för dåligt beteende.

Att landa i detta och att sätta upp de två målen gav mig en riktning framåt. Jag greppade situationen och började påverka där jag kunde. Och när jag gjorde det så visade det sig att det var många fler situationer jag kunde bidra i än vad jag först förstått. Den känslan gav kraft och energi att fortsätta även när det var tungt.

 

Många hälsningar!
Jill

 

Ps 1. Vill du ha ett inspirerande föredrag om ett gott samarbete mellan skolan och hemmet? Eller en väl fungerande vardag med barn med adhd?
Hör av dig! jill@explain.se eller ring gärna 070-799 82 29

 

Ps 2. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Eller vill du få inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

 

Mamma! Jag hatar dig! [blogg]

Jag har en son som har adhd. Han är nio år och han är fantastisk. Vi har gjort en lång resa han och jag. Mött många utmaningar för att få en väl fungerande vardag. Vad det nu är. Antar att det är subjektivt. Kan mycket väl vara så att vår väl fungerande vardag är ett kaos för någon annan, vad vet jag. Hursomhelst så har jag lärt mig mycket av honom och av de situationer vi hamnat i under de här åren. Det har varit svårt ibland men det är en resa jag inte skulle ha velat vara utan.

Nu har han börjat skolan.  Innan var han superpeppad att börja skolan. Längtade till fyran vilket kändes fantastiskt. Inte självklart att han skulle ha känt så. Jag är mycket tacksam för det stöd och det bemötande skolan givit honom. Det har resulterat  i att han inte bara når kunskapsmålen utan också trivs i skolan.

Härom morgonen var han trött. Först var det jobbigt att gå upp. Sedan var det omöjligt att borsta tänderna. Och så ville han inte cykla som han brukar utan ha skjuts.

Varje krav gav ett utbrott  från han sida med kastade saker och svärord. Jag håller mig lugn. Tar honom varsamt i armen och leder honom  dit han ska. Servar med kläder. Guidar till toan. Till sist, när han inte får skjuts till skolan skriker han: Mamma, jag hatar dig! Jag cyklar till skolan varje JÄVLA dag, varför får jag inte skjuts idag!!!

Jag ser lugnt på honom och säger att det är nyttigt för kroppen att röra på sig. Men vi kan gå tillsammans. Jag följer dig till skolan. Jag ser hans ansikte mjukna. Han muttrar okej. Vi klär på oss. Jag hjälper honom med jackan.

Sedan går vi tillsammans till skolan. Han berättar om vilka lektioner han hoppas på idag. Och att i NTA så ska de få göra kemi. Han tycker att det verkar spännande. Vi pratar om att han går på mellanstadiet nu, sedan blir det högstadiet och sedan gymnasiet. Därefter högskola. Han vill lära sig om datorer och programmering.

Ett fantastiskt samtal.

Vi skiljs åt vid skolan där han får peka ut sin dörr in till fyran. Glad och lätt till sinnet lämnar han mig med ryggsäck och guppande lockar.

Jag tänker att jag är tacksam.

/Jill

Ps 1.Hur har du det i vardagen? Om du kämpar på så är du inte ensam. Vi är många föräldrar som gör vårt bästa för att få allt att funka. Vi kan inspirera varandra och lära av andra.  Jag har spelat in vår historia: Se ett klipp här. Klicka på watch promo.

 

Ps 2. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Prenumerera på nyhetsbrevet Funka med adhd!

 

Inspirationskick för höstens arbete [föredrag]

Dags för planeringsdag eller kick off för höstens arbete? Varför inte ta in en föreläsning som kan ge din arbetsgrupp en skön och inspirerande start på terminen?

Alla tjänar på ett väl fungerande samarbete mellan hem och förskola: barnen, pedagogerna och föräldrarna. Men ibland är det svårt att få till. Jag ger mina bästa tips för ett väl fungerande samarbete i föreläsningen ”Kreativt samarbete mellan hem och förskola!”.

 

Välkommen att boka en inspirationskick!

jill@explain.se
070-799 82 29

 

Ps. 1 Vill du ha inspiration? Anmäl dig här till nyhetsbrevet Funka med adhd

 

Ps.2 Om du undrar vad andra har sagt om föredraget så kommer här några röster:

 

”Mycket bra distans och acceptans till funktionsnedsättningen. Tydliga och värmande och konkreta ’situation-beteende-konsekvens’ –händelser.”

” Jag fick mycket positiv feeling som jag hoppas man tar med sig.”

”Superduper intressant. Pratade med sådan inlevelse.”

”Bra föreläsning”

”Bra tips på hur man kan göra.”

”Härligt när personer som Jill som har egen erfarenhet vill och vågar berätta.”

Hur får man det att funka? [NYHET PÅ GÅNG]

Snart finns boken Hur får man det att funka? Inspiration för föräldrar och pedagoger som e-bok!  Den innehåller fler autentiska bilder från vår hemmet och förskolan som du kan skapa själv eller låta dig inspireras av än vad som finns i den tryckta boken. Lite mer inspiration alltså! Du kan läsa den på datorn, i telefonen eller på surfplattan.

En del av innehållet:

  • Ritprata – ett superverktyg för att undvika konflikter
  • Klara gympan
  • Bryta ner kraven till mindre delar för att barnet ska lycka
  • Vårt förhållningssätt gör hela skillnaden!

 

Förhandsbeställ den redan nu på jill@explain.se