På dina villkor! [blogg]

hypersensitiv

Jag har en dotter som är fem år, Olivia. Om min son var hyperaktiv i den åldern (adhd) så känns det som om hon är hypersensitiv. Det mesta i vardagen går bra om det är just vardag. Men när det gäller nya situationer där hon förväntas prestera blir hon osäker. Och blir hon otrygg så får hon utbrott av olika slag. Jag har jobbat med olika strategier för att få vår vardag att funka så bra som möjligt.

Alla har verkligen inte fungerat men igår gick det lite bättre för då anpassade jag mig efter hennes förmåga. För jag hade lätt kunnat säga ”det var inte så farligt” och ”nu har jag spänt fast dig med allt det här nu får du försöka lite till” eller ”du sa ju att du ville klättra, klättra nu”. Vad hade hänt då? Känner du igen dig i den här historien?

Jag och barnen skulle testa något nytt: klättring för barn. Alexander älskar att klättra på allt så jag tänkte att det här kunde vara något för honom. Olivia gillar att röra på sig om det är på hennes villkor. Är det en instruktör med så blir hon direkt tveksam. Det är det första hon frågar om när jag föreslår en ny aktivitet ”finns det någon fröken där?”. Om jag svarar ja så vill hon inte prova.

Jag har fått jobba med mig själv här eftersom jag tycker att hennes reaktioner är överdrivna. Att hon blir en dramaqueen. Jag har till och med tänkt att hon säkert försöker manipulera och styra över mig med sina utbrott.  Det sättet att tänka har inte lett i någon positiv riktning. Det blir inte färre utbrott för att jag tappar tålamodet på henne. Nu testar jag att utgå ifrån att hon reagerar så som hon förmår. Jag väljer att utgå från att hon vill väl men att hon ibland helt enkelt inte klarar att hantera situationen bättre. Så tänkte jag inför klättringen igår.

Jag erbjöd henne att prova på att klättra veckan innan och lovade att jag skulle vara med hela tiden. Olivia sa att hon ville följa med men att hon inte ville klättra. Jag sa tydligt att hon fick bestämma själv. ”När du kommer dit räcker det med att du bara är där och tittar. Du behöver inte prova om du inte vill. Du får bestämma.”

Väl inne är det trångt, många barn och vuxna. Utrustning som ligger på bänkarna. Det är lite oorganiserat. Olivia blir ledsen och klamrar sig fast vid mig. Gråter högt och skriker att hon vill åka hem. Jag kramar henne och säger att hon inte behöver göra någonting och att jag ska vara med henne hela tiden. Vi ska hjälpa brorsan att klättra. Med henne hängandes runt mig försöker jag hjälpa Alexander.

En av ledarna, Sara,  fångar situationen och frågar om vi är nya. Jag nickar med Olivia i famnen. Hon börjar bli tung. Vi sätter oss och får en genomgång av rep, spännen och säkerhet. Alexander lyssnar efter bästa förmåga, verkar intresserad men säger att han inte minns allt. Jag säger att det är okej vi är ju nybörjare.  Jag spänner på mig selen som jag ska ha för att säkra honom. Sara frågar Olivia om hon vill ha en sele också. Hon skakar häftigt på huvudet och börjar gråta igen. Sara säger mjukt att det går bra att bara titta. Jag upprepar lugnt att Olivia inte behöver göra något. Vi går in i rummet som har 10 meter höga väggar med klätterfästen.

Alexander börjar klättra och jag säkrar med repet som jag blivit instruerad. Olivia hänger runt mitt ben till en början men släpper sedan och börjar röra sig i lokalen. Medan jag hjälper Alexander på väggen så säger Olivia plötsligt att hon vill prova. Jag säger att det går bra efter att jag hjälpt brorsan. Olivia nickar. Sara frågar om hon vill prova ut klätterskorna. Sara kan hämta in några olika par så kan hon prova? Olivia ser glad ut. Sara kommer tillbaka med två par skor som är svåra och få på eftersom hon har bara fötter. Sara pratar mjukt och lågt med henne. Lyssnar på Olivias prat om skorna som inte passar. Till sist hittar de ett par som funkar. Sara hjälper Olivia på med selen och justerar den när Olivia skriker högt att den sitter för spänt över magen.

Så tar Sara över Alexanders klättring och jag hjälper Olivia. Hon ger sig upp på väggen och ramlar nästan direkt ner. Jag håller emot och sänker försiktigt ner henne. Det gör ont när selen klämmer åt hon vill inte göra mer. Jag insisterar inte utan spänner loss repet. Sara förklarar att man ofta gör illa sig lite när man klättrar. Hon säger att Olivia kan klättra på väggen mittemot som inte kräver rep. Jag passar henne medan hon försöker. Det går så där. Efter en stund så säger Olivia att hon vill prova klättra i selen och med rep igen. Jag spänner fast henne. Hon testar ett par gånger men vill sedan inte mer. Jag tar loss henne utan att kommentera.

Sedan har en timme gått och vi åker därifrån under protester från Olivia som vill vara där längre. Givet våra förutsättningar och omständigheter är det ett fantastiskt resultat. Stort tack till Sara som bemötte Olivia med sådan känsla. Tänk vilken skillnad vi vuxna kan göra för barnen.

Jag har lärt mig något om att göra saker på Olivias villkor, inte mina.

Jag tar med mig det.

Ps. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med adhd? Anmäl dig till Funka med adhd. Eller inspiration för att vara ditt bästa jag -> kunskapsbrevet Äg!

Du är inte ensam! [blogg]

Jill Nyqvist, föredrag om adhd

Hur är din vardag? Kastas du mellan hopp och förtvivlan, mellan konflikter och ändlös kärlek? Känner du att du ibland är den superförälder du vill vara för att sedan sjunka till samma nivå som barnet? Du är inte ensam. Vi är många som känner lika.

Jag har de senaste tio åren gått igenom samma sak. Nu vill jag sprida mina och sonens erfarenheter vidare till dig! Så att du får höra och känna att du är inte ensam. Du är inte en dålig förälder eller har ett liv som inte liknar någon annans. Att det finns hopp och vägar framåt. Jag vill att du ska känna att du kan påverka situationen.

Läs mer nedan!👇

Jag vill veta mer!

Vad tycker du är viktigt för dina barn? [blogg]

Illustration av ett barn i tre åldrar

Jag har två barn. En son som är tio år och har adhd. En dotter som är fem år och har ett hetsigt humör. Som alla föräldrar vill jag så klart att det ska gå bra för mina barn. Men vad innebär bra? Vi vill att de ska lyckas i livet men vad innebär det? Vi vill att de ska må bra men hur kommer vi dit?

I och med min sons diagnos började jag tänka på vad jag egentligen tyckte var viktigt för mina barn. Att ha uttalat det hjälper mig att välja rätt i vardagen även när det innebär att jag måste göra något som känns besvärligt för stunden.

Så mycket är viktigt. Några exempel.

Jag vill ha en vardag med så få konflikter som möjligt. Ständiga konflikter sliter på relationen och utan en kärleksfull relation med mina barn kommer jag inte att nå dem när de är tio år och än mindre när de är femton. Att minska antalet konflikter är en utmaning med båda mina barn.  Sonen med adhd, inbyggd impulsivitet och hett temperament. Dottern som ofta exploderar i raseriutbrott. Jag försöker välja mina strider för att satsa på dem som verkligen räknas. Jag försöker hålla mig lugn och prata med mjuk röst. Ibland går det bra och ibland är det galet svårt.

Jag vill att mina barn har sunda vanor kring mat, sömn och rörelse. Det här har varit en utmaning med ett barn som har svårt att somna på kvällarna och ett annat som skriker att hon är trött i fötterna redan vid postlådan.  Mina ambitioner för hur min dotter ska röra på sig i vardagen är betydligt högre än vad hon är intresserad av. Jag anmäler henne till barngympan och hon slutar efter två gånger. Jag tar med henne ut på cykeltur (jag går och hon cyklar) och hon bryter ihop efter 200 meter. Jag får skala ner. Vi går fram och tillbaka till förskolan två gånger i veckan när jag jobbar hemifrån. Vi åker till skogen och går korta promenader med många stopp för att klättra på stenar. Vi tränar hemma i hallen där hon byter om och gör ett par övningar medan jag kör igenom mitt pass. Vi pratar om att nästa sommar kanske vi kan ta en cykeltur tillsammans. Att vi nästa vår kan åka till fjällen och gå tillsammans (”ska vi BARA GÅ mamma?!”)

Jag vill att mina barn ska förstå att för att få något behöver man ge något. Jag vill att de ska förstå att livet är fullt av motgångar och att det får man lära sig att hantera. Jag vill att de ska vara beredda att anstränga sig för att uppnå något de vill ha. Att de ska få uppleva glädjen i att gjort en annan människa glad. Och att de ska bry sig om värden som är större än dem själva.

Det här är svårt med båda barnen. Sonen som har ett smalt intresseområde och dottern som gärna vill ge upp vid minsta motgång. Jag försöker prata om vad de gör istället för vad de är. ”Vad länge du jobbat med den där teckningen!” istället för ”vad duktig du är”. Hela tiden uppmuntra ansträngningen och inte bara resultatet. Jag frågar ”vad händer när man övar på något?” och får äntligen svaret ”man blir bättre”. Vi pratar om hur man gör för att vara en bra kompis och att alla får vara olika. Att ibland gör man fel och då får man säga förlåt. Och att det även gäller mig –  så jag säger förlåt när jag behandlat dem orättvist.

Och jag vill tro att mina ansträngningar leder i min värderade riktning för barnen. Att jag ger dem förutsättningar att växa upp till individer som förstår att den enda person de kan ändra på är sig själv. Att de får känna alla möjliga känslor men att de ändå kan fortsätta göra det som är viktigt. Jag vill tro att de får med sig några goda vanor som gör att de kommer må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vad tycker du är viktigt för dina barn?

Äg utmaningen att nöta på i vardagen!

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Vi behöver återinföra att ha tråkigt [Blogg]

Fördel adhd

Genom att acceptera att ha tråkigt kan vi bli en bättre version av oss själva. Och vi får lite välgörande hjärnvila på köpet.

Att ha hög förmåga att fokusera är en högt skattad förmåga i samhället idag. Vi ska vara så koncentrerade hela tiden. Leverera och prestera. Det gäller barnen också. Som förälder till barn med adhd med inbyggda svårigheter att koncentrera sig kan det ju kännas hopplöst. Men så läste jag något som gav mig nytt hopp. Inte bara för mitt ofokuserade barn utan även för mig själv:  Vi borde högre värdera förmåga att vara okoncentrerade. (Du förstår att jag läste den meningen ett par gånger extra!)

Det är när vi dagdrömmer och låter tankarna sväva iväg som hjärnan går in ett annat mode. Den okoncentrerade hjärnan är den kreativa hjärnan, den som plötsligt ser saker ur nya vinklar och perspektiv. Du har säkert varit med om att du fått nya tankar när du gjort något som inte kräver fokus. Jag får det när jag går promenader, viker tvätt, krattar löv och så vidare. Tråkiga repetitiva sysslor öppnar våra hjärnor för nya kreativa tankar. Och är det något som värderas högt i dagens samhälle så är det kreativitet. Som förälder till ett dagdrömmande barn med koncentrationssvårigheter och väldigt många egna idéer är detta balsam för själen. Att det som så ofta anses vara en svaghet kan vändas till en styrka.

Och jag tänker att det här är ännu ett skäl till varför det är så viktigt att skapa tomrum för både oss själva och våra barn. Att inte fylla all tid med input som poddar, videoklipp och inlägg utan bara mentalt logga ut. Att inte ha hjärnan på konstant mottagning utan låta den sköta sig själv. Vi, både vuxna och barn behöver lära oss att ha tråkigt igen. Som det var förr. Så låt oss återinföra att vänta på bussen utan att titta i mobilen. Vänta på fikakompisen med telefonen i väskan. Att härda ut i att barnen har en tråkig söndag och låta dem själva komma på vad de ska göra åt saken. Kan ha tråkigt vara det nya svarta?

Jag gör en liten utfästelse på skrivande fot: Jag ska öva på att låta mobilen ligga kvar i fickan när jag väntar. Och varje gång jag får ett infall att ta upp den ska jag avstå för en stunds aktivt dagdrömmande istället. Kanske borde jag göra som professor Michael Dahlén. Han fick lov att göra tio armhävningar innan han tog upp mobilen på tunnelbanan. Jag antar att det beslutet hade en rätt stark inverkan på behovet av att slösurfa på mobilen…

Så ut och äg din tråkighet!

 

 

 

 

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

Må sämre innan du kan må bättre [blogg]

Det här kanske inte låter så pepp men lidande är en del av vår mänskliga natur. Normen i den västerländska kulturen är att livet ska vara fritt från fysisk och psykisk smärta. När vi får plågsamma tankar, känslor eller minnen som smärtar och får oss att känna obehag vill vi gärna se dem som symtom.  Med tillräckligt många av de symptomen tänker vi att det inte är normalt och kanske till och med en sjukdom.

Men att leva innebär svårigheter som inte kan undvikas. Du kommer att råka ut för att någon du älskar skadas eller blir sjuk. Någon du litar på sviker dig. Det finns många källor till mänskligt lidande. Vår eget sinne är en stor källa. Eller snarare vår oförmåga att hantera våra tankar och känslor.

Kan det vara möjligt att genom att tillåta sig att må dåligt så kan vi börja att må bättre?

Jag tänker att om oroande tankar, obehagliga känslor är en del av att vara människa så behöver vi inte vara så rädda för dem. Jag tänker att om vi vet detta kan vi acceptera att vi tänker som vi tänker och känner som vi känner. Varken mer eller mindre. Ett visst mått av lidande är en aspekt av att vara människa. Nu när jag skriver lidande så känner jag direkt hur jobbigt det ordet känns. Det är bara ett ord men det känns verkligen som det är något jag vill undvika.

Problem uppstår när vi försöker undvika det obehagliga. Har du varit med om att du aktivt försökt att tränga bort en obehaglig känsla eller tanke och det i sig har fått obehaget att öka? Bara tanken på att inte tänka på det gör att du tänker mer på det. Bara tanken på att du inte vill känna oron gör att du oroar dig mer?

Det är så vår hjärna fungerar. Det är inte framgångsrikt att försöka skjuta bort och undvika obehaget. Det är mer framgångsrikt att acceptera de känslor och tankar du har och aktivt uppleva dem. Inte förstora dem. Inte förminska dem. Bara vara i dem och sedan besluta dig för att fortsätta göra det som ligger i linje med vad du tycker är viktigt. Men att vara i oroande tankar och obehagliga känslor är smärtsamt och kräver beslutsamhet för att inte försöka undvika dem. Då måste vi våga må sämre innan vi kan må bättre. Inte så att vi når botten i alla våra kval utan att vi tillåter oss att känna. Accepterar att det känns.

Det här betyder att du är helt normal om du vill undvika obehagliga känslor och tankar. Så är vi konstruerade. Du väljer hur du låter dem påverka dig. (Jag vet att det låter uppkäftigt och jag tycker också att det är svårt.) För vågar du uppleva dem så kommer du ha lärt dig något viktigt om dig själv. Kan du dessutom ändå agera i linje med vad du tycker är viktigt så kommer att både må bättre och prestera bättre.

Så ut och öva på att äga dina känslor.

 

 

 

 


Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Du får 5 steg för att bli chef över dig själv som gåva när du väljer att prenumerera på Äg! Nyhetsbrevet för dig som vill ha inspiration för att vara ditt bästa jag Anmäl dig här!

 

Idag fyller jag 41 år och jag saknar inte mitt tio år yngre jag. [Blogg]

Idag fyller jag 41 år. Jag kommer ihåg när mina föräldrar fyllde 40… och hur gamla var inte de då?! Men som de säger, ålder är bara en siffra och faktum är att jag inte skulle vilja vara mitt tio år yngre jag. Varje dag, månad och år ger ju sina erfarenheter. En del är så dyrköpta att när man väl har dem så vill man ju inte göra om dem. Jag minns mitt första jobb efter universitetet. Alla mina kollegor på avdelningen var så erfarna och kunde göra kloka överväganden utifrån många års arbete. Jag ville bara få all deras kunskap på en gång. Men det finns ju inga genvägar. Det mesta som är värt något behöver man kämpa för.

Ett sätt att höja tempot på sin egen utveckling är att utmana sin komfortzon. Komfortzonen består av alla samlade erfarenheter, både bra och dåliga. Komfortzonen är alltså inte bara de goda erfarenheterna utan allt som vi tycker är välkänt. Det är komfortzonen som gör att vi ibland stannar i situationer vi avskyr  bara för att vi känner till dem. Komfortzonen  har myntat begreppet ”man vet vad man har men inte vad man får”.

Just det här, mitt fyrtioförsta år, har jag utmanat komfortzonen många gånger eftersom jag har valt att satsa på att bygga upp mitt soloprenörsskap. Senast idag faktiskt. Igår tackade jag ja till att få en halvtimmes gratis coachning av Terron Musgrove som ibland gör sådant över telefon. Min första  tanke när jag såg erbjudandet på Instagram var att det där borde man ju nappa på någon gång. Sedan jag lade jag bort telefonen och vände på mig för att sova. Då slog det mig att det var ju NU som den gången var. Jag tog upp mobilen igen och mailade Terron. Jag fick en slot kl 15 idag och satt utanför sonens Parkourträning och fick min coachning. Spännande att testa att definiera sin utmaning och sedan få prata med en vilt främmande människa om det. Sedan var det galet frustrerande att det var just ett coachningssamtal, inte ett rådgivningssamtal (coachning går ut på att man själv ska hitta svaren…). Jag kände att jag gärna hade fått några handfasta råd. Men med mig fick jag ändå en klarhet i vad jag funderat på de senaste dagarna. Kanske återkommer om det. Det är nämligen lååångt utanför komfortzonen.

I fredags åkte jag hem från en tjänsteresa i Göteborg. Av ren slump visade det sig att en person jag fått kontakt med via LinkedIn också skulle åka hem därifrån till Stockholm samma dag.  Vi bestämde att vi skulle ta ett möte på tåget och att vi skulle ses på perrongen. Jag har aldrig varit på en blinddate men jag antar att det är sådär det känns. Man står där och försöker känna igen en person som man bara sett på en liten bild. Vi fann varandra i alla fall. Hon hade spännande saker på gång och jag anmälde mig på sittande fot att vara en del av den resan framåt. Ska bli så spännande! Dessutom har hon en massa kunskaper om marknadsföring och branding som jag inte har. Så där kände jag mig som mitt yngre jag som kom direkt från skolan igen…

Nu är det dags att formulera mål för kommande år. Mål som jag kan följa upp nästa födelsedag. Jag har några mål för den här hösten men de är ganska blygsamma. Tror att det är dags att höja både ribban och insatsen! Känns lite läskigt.

När utmanade du din komfortzon senast? Och hur kändes det?

Jag har bytt utseende på bloggen. Vad tycker du? Blev det bättre? Kommentera gärna!

Ha det fint!

Jill


Pinsam liten anekdot från förra veckan:

Jag åker genom Uppsala efter ett lyckat föredrag. Jag åker bakom en taxi märkt Miljöbil. Det luktar lite bränt och jag börjar fundera över vilka miljöriktiga drivmedel som luktar så. Biogas? HVO-diesel kanske? Nja, känns inte rätt. Det luktar verkligen bränt. Så svänger taxin av och jag fortsätter ensam rakt fram. Det luktar fortfarande och jag tänker att det kan ju inte vara taxin. Precis när jag ska svänga i en rondell så börjar min hjärna galet långsamt registrera något som jag förstår att jag känt ett tag. Det är VÄLDIGT varmt på låret. Det bränns liksom genom byxorna där mobilen ligger på laddning. Långsamt inser jag att det luktar bränt inne i bilen och att det faktiskt nu ryker från mobilen. Plasten runt laddaren smälter av värmen och en mindre rökutvecking fyller bilen. Jag kastar telefonen på golvet och rycker ur laddaren ur cigarettuttaget, svänger i rondellen och undrar om det är något allvarligt fel på mitt signalsystem..!


Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  
Vill du ha inspiration för att vara ditt bästa jag? Anmäl dig till nyhetsbrevet Äg!

Jag kan inte förändra mitt barn [blogg]

Bild på barn

Att leva med barn med särskilda behov är att få särskilda behov själv. Jag är förälder till ett sådant barn och det har tvingat mig att ta ställning till vilken typ av förälder jag vill vara. För i varje given situation, oavsett vad som händer, har jag ett val. Jag väljer hur jag hanterar den situationen. 

Om jag har en bra dag där jag är i balans och chef över mig själv så kan jag agera klokt.

Jag förbereder: Om tio minuter är det dags att avsluta spelet.
Jag använder mjuk röst vilket är oerhört effektivt för att undvika eller mildra utbrott.
Jag följer med hans humör. När han blir glad igen så är jag glad även om jag var galet arg minuten innan.
Jag berömmer: Vad du har kämpat med läxan!
Jag låter honom veta: Jag älskar dig. Även när han skriker att han hatar mig.
Jag ser på honom med mjuk blick.

Jag avstår från att kommentera saker som blir fel för att det faktiskt inte spelar någon roll.
Jag avstår från att dra upp gamla oförrätter även när jag tycker att han behandlar mig orättvist.
Jag avstår från att säga ”jag  har sagt till dig hundra gånger att du ska lägga kläderna på stolen. Kan du aldrig lära dig?!”.  Jag säger: lägg kläderna här.
Jag avstår från att upprepa ”kom och sätt dig och ät”, när han går runt i köket under middagen. Jag tittar bara på honom och klappar med handen mjukt på stolen. Han sätter sig.

En dålig dag gör jag allt det där fast tvärt om.

Min röst är hård och det leder till fördjupad konflikt. Mina ord är vassa. Jag kräver att han ska avbryta det han gör direkt. Jag klagar över hans slarvighet fast jag vet att han inte rår för den. Jag påpekar brister som inte är viktiga och jag skriker tillbaka när han höjer rösten mot mig. Jag vet att det inte funkar och jag gör det ändå. För jag har fått nog. För att jag är trött, huvudet värker och jag orkar inte.

Min son förlåter mig alltid. Och jag tänker att jag måste förlåta både honom och mig själv. För jag är inte mer än människa. Om jag gör mer rätt än fel så är det tillräckligt bra. Jag tänker att det kommer nya situationer där jag får göra nya val. Har jag misslyckas en förmiddag så kommer det en eftermiddag. Alltid en ny chans att göra bättre. Att lära av misstagen och vara en bättre version av mig själv nästa gång.

För till sist kokar allt ner till mig.  Att acceptera att jag inte kan förändra min son. Jag kan bara förändra mig själv. Och där äger jag både problemet och lösningen.

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du höra resten av vår historia? Du är inte ensam om att försöka tackla utmaningar i vardagen. Kolla på ett klipp här ”watch promo” 

Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Nästa handlar om hur pedagogerna fick mig att känna mig som en kompetent förälder.